[49:13] Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt. 
 
Hem arrow Koranen arrow Koranförklaring arrow Sura 9:29 diskuteras
Sura 9:29 diskuteras PDF Utskrift E-post

Sura 9:29 diskuteras

’’Kämpa mot dem som...varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen’’

Av Sami Zaatari

Islams motståndare gör anspråk på att Islam inte är en fredens religion, utan att det är en religion bestående av våld, terrorism och en tro som förspråkar våld mot de som inte tror på denna religion. En av de vanligaste texterna som de tar upp för att ge stöd till den åsikten är sura 9:29 (sura Taubah). De gör anspråk på att denna vers förespråkar våld och krig mot alla de som inte tror på Islam, därför drar de slutsatsen att Islam är en intolerant religion. Versen lyder,

’’Kämpa mot dem som, trots att de (förr) fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud – (kämpa mot dem) till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.’’ Koranen 9:29

Till att börja med, låt oss exponera den kristna dubbelmoralen, varför antar de för det första att kampen helt måste betyda i fysisk mening endast? Att kämpa mot de som inte tror på Islam kan göras på många olika sätt än fysiska eller som en konflikt, att kämpa mot någon kan göras med tungan, man kan motbevisa och krossa en persons lögner, man kan predika sanningen för dem tills de ångrar sitt sätt och kommer till sanningen. Det finns inget förnekande som någon kristen eller någon annan kan ha emot den här punkten, för de har bedrägligt tolkat denna vers att den är i endast fysisk betydelse. Vad säger kristna om denna vers i Bibeln,

’’Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.’’ Matteus 10:34

Kristna tolkar denna vers att den säger att svärdet inte betyder i fysisk betydelse, utan det är ett metaforiskt språk som refererar till tungan, att kristna med tungan ska sprida sanningen och krossa alla lögner som har givits av satan. Därför måste jag fråga varför kristna inte ger samma tolkning till Koranen också? Varför antar de omedelbart att sura 9:29 endast refererar till fysisk kamp? Om en kristen motsätter sig mitt anspråk på sura 9:29 att det också kan betyda att kämpa mot otroende med tungan, då måste de också förneka sina egna tolkningar av Matteus 10:34 vilket innebär att de inte längre har något argument. Så det är upp till de kristna, om de vill argumentera ärligt eller om de vill argumentera bedrägligt och använda sig av dubbelmoral i tolkningen.

Låt oss nu undersöka det historiska sammahanget, eftersom kristna inte gärna vill ta i beaktning sammanhanget, utan bara citerar. Citeringen kommer från Maududis kommerntarer av versens bakgrund och sammanhang.

HISTORISK BAKGRUND

Den historiska bakgrunden till suran. Den serie av händelser som har tagits upp angående denna sura skedde efter det Hudaibiyahs fredsavtal skrevs. Vid den tiden hade en tredjedel av Arabien blivit islamiskt och hade etablerat sig själv som en kraftfull, välorganiserad och civiliserad islamisk stat. Avtalet erbjöd vidare möjligheter för Islam att sprida dess inflytande i den jämförelsevis fredfulla atmosfär som det skapade. Efter detta avtal, skedde två ting, som kom att leda framt till två viktiga händelser.

Erövrandet av Arabien

Det första var erövrandet av Arabien. Profeten (fred vare med honom) kunde skicka ut missioner bland olika klaner för att propagera för Islam. Resultat av detta var att under en kort period av två år, blev det en så kraftfull makt att det fick okunnigheten att framstå i en annan dager. Så mycket så att entuiasterna från Quraish blev så förbittrade att de bröt avtalet för att med beslutsamhet kunna sammandrabba med Islam. Men profeten (fred vare med honom) vidtog genast åtgärder efter brytandet av avtalet för att inte tillåta dem möjligheten att samla ihop en tillräckligt stor styrka för det. Han gjorde en plötslig invasion av Mecka i månaden Ramadan år 8 efter Hijra och besegrade det. Trots att denna erövring bidrog till att bryta okunnighetens tid, så gjorde de ytterligare an attack mot Islam vid slaget vid Hunain, som visade sig vara dess dödsstöt.

Klanerna Hawazin Thaqif, Jushm och andra samlades med sina fulla styrkor på slagfältet med avsikt att krossa den reformativa revolutionen, men de misslyckades fullständigt i sina onda avsikter. Besegrandet av ’okunnigheten’ vid Hunain banade vägen för att göra hela Arabien till ’hemvist för Islam’ (Dar-ul-Islam). Resultatet blev att knappast ett år hann gå efter slaget vid Hunain, när majoriteten av Arabien kommit under Islam och endast ett fåtal av de gamla utövarna förblev utspridda lite här och där i olika delar av landet.

Den andra händelsen som bidrog till att göra Islam till en stor kraft var kampanjen vid Tabuk, vilket var nödvändigt för att möta de provokativa aktiviterna av de kristna som levde nära gränserna till det romerska imperiet i den norra delen av Arabien. Så profeten (fred vare med honom) gick med en 30.000 stark armé mot det romerska imperiet men romarna undgick sammandrabbningen. Resultatet var att med den kraft som profeten (fred vare med honom) och Islam ökade mångfaldigt och deputationer från alla hörn av Arabien började att vänta på honom när han återvände från Tabuk för att kunna erbjuda honom deras allians till Islam och lydnad till honom. Koranen beskriver denna triumf i sura An-Nasr,

‘’SÅ GUDS hjälp kommer med segern, och du ser människorna i oräknerliga skaror flocka sig till Guds religion...’’ Koranen 110: 1-2

Slaget vid Tabuk var ett resultat av en konflikt med det romerska imperiet, som hade startat redan före erövringen av Mecka. En av missionerna som skickades efter Hudaibiyah avtalet till olika delar av Arabien besökte klanerna som levde i de norra delarna som angränsande till Syrien. Majoriteten av dessa folk var kristna, som var influerade av det romerska imperiet. I motsats till alla de principer av allmänt överenskommen internationell lag, dödade de femton medlemmar av delegationen vid en plats som är känd som Zat-u-Talah (eller Zat-i-Itlah). Endast Ka’ab bin Umair Ghifari, ledare för delegationen, lyckades fly och rapporterade händelsen. Bortsett från det så hade Shurahbil bin Amr, den kristna guvernören i Busra, och som stod direkt under romerske Caesar, också dödat Haritli bin Umair, profetens (fred vare med honom) ambassadör som hade skickats till honom på en liknande uppdrag.

Dessa händelser övertygade profeten (fred vare över honom) om att en kraftfull aktion måste tas för att det angränsande området till det romerska imperiet skulle bli säkert och tryggt för muslimerna.

Så i månaden Jamadi-ul-Ula år 8 efter Hijra skickade han en armé bestående av 3.000 man mot den syrianska gränsen. När denna armé kom i närheten av Ma’an, fick muslimerna veta att Shurahbil marscherade med en armé av 100.000 för att kämpa med dem och att Ceasar som själv befanns sig vid Hims, hade skickat en annan armé bestående av 100.000 soldater under hans broder Theodore. Men trots dessa fruktansvärda nyheter, så marscherade ett modigt förband av orädda muslimer och sammandrabbade med en stor armé från Shurahbil vid M’utah. Och resultatet av sammandrabbningen i vilken muslimerna kämpade mot mot svåra odds, gick i deras favör då fienden fullständigt misslyckades med att övervinna dem.

Detta visade sig vara till mycket hjälp för spridandet av Islam. Resultatet blev att de araber som levde under delat oberoende i Syrien och nära Syrien och klanderna nära Najd nära Irak, vilka låg under inflytande av det Iranska imperiet, vände sig till Islam och omfamnade det i tusental, som tex folket av Bani Sulaim (vars ledare var Abbas bin Mirdas Sulaimi), Ashja’a, Ghatafan, Zubyan, Fazarah m.fl. anslöt sig till Islam vid samma tidpunkt. Framför alla så omfamnade Farvah bin ’Amral Juzami Islam, han var kommendör för de arabiska armeérna i det romerska imperiet vid den här tidpunkten och gick igenom prövningar av sin tro som fyllde allihop med förundran. När Caesar fick reda på att Farvah hade omfamnat Islam, beordrade han att han skulle arresteras och föras till honom. Sedan sa Caesar till honom, ’’Du måste välja en sak av två. Antingen ge upp din Islam och återfå din frihet och din forna titel, eller förbli muslim och se fram emot döden.’’ Han valde lugnt Islam och offrade sitt liv för Sanningen.

Inte konstigt att sådana händelser som dessa bidrog till att Caesar insåg den faran som hotade hans imperium från Arabien. Så år 9 efter Hijra började han att vidta militära förberedelser för att hämnas den förolämpning han lidit vid M’utah. Ghassaniderna och andra araberiska ledare började att uppbåda armeér under honom, När profeten (fred vare med honom) som alltid höll sig välinformerad av även de minsta ting som kunde påverka den islamiska rörelsen antingen till dess fördel eller nackdel, fick reda på dessa förberedelser och förstod genast dess innebörd. Därför utan att ens tveka beslutade han sig för att kämpa emot Caesars stora maktstyrka. Han visste att om han visade minsta tecken på svaghet skulle det resultera i totalt misslyckande av rörelsen som hade att möta tre stora faror på en och samma gång.

För det första den döende kraften av ’okunnighet’ som nästan hade krossats på Hunains slagfält och som ev skulle återupplivas igen. För det andra hycklarna i Medina, som alltid var på jakt efter ett tillfälle, kunde väl använda detta för att tillfoga största möjliga skada. För de hade redan gjort förberedelser för detta och hade genom en munk kallad Abu Amir, skickat hemliga meddelanden för deras onda planer till den kristne kungen Ghassan och till Caesar själv. Därutöver hade de byggt en moské nära Medina för att där hålla hemliga möten av den anledningen. Den tredje faran var från en attack från Caesar själv, som redan hade besegrat Iran, den andra stora makten under denna period, och väckt förundran i de angränsande territorierna.

Det är uppenbart om alla dessa tre ting skulle ha givits möjlighet att hamna under en gemensam aktion gentemot muslimerna, skulle Islam ha förlorat kampen som det nästan hade vunnit. Det var därför som i detta fall som profeten (fred vare med honom) gjorde en öppen deklaration för att börja förberedelser för kampanjen emot det romerska riket, vilket var en av de två största imperierna i världen på den tiden. Deklarationen gjordes även om alla synliga omständigheter gick emot ett sådant beslut; för det rådde svält i landet; den sedan länge väntade skörden var på väg att mogna; den brännande hettan under den brännande sommarsäsongen i Arabien; det fanns inte tillräckligt med pengar för förberedelserna generellt, inte för utrustning och transport i synnerhet.

Men trots dessa handikapp, när profeten (fred vare med honom) insåg brådskan vid detta tillfälle, beslutade han sig för att det fick bära eller brista. Det faktum att han öppet hade deklarerat sin avsikt för förberedelserna för sådana kampanjer som till Syrien emot det romerska riket visar hur viktigt det var, för detta var motsatsen till hans tidigare göranden. Vanligtvis brukade han vara mycket försiktig att inte på förhand avslöja i vilken riktning han skulle gå och inte heller namnge fienden som han skulle attackera; så han lämnade inte ens Medina i den riktning där kampanjen skulle gå.

Alla inblandade i Arabien insåg fullt ut de allvarliga konsekvenserna av detta kritiska beslut. Återstoden av de som älskade den gamla tiden av ’okunnighet’ väntade otåligt vad resultatet av kampanjen skulle bli, för de hade satt allt sitt hopp till att Islam skulle besgras av romarna. ’’Hycklarna’’ ansåg det också vara deras sista möjlighet att krossa Islams makt genom internationell upproriskhet, om muslimerna led nederlag i Syrien. De hade därför gjort fullt bruk av moskén som byggts av dem för att smida planer och hoppas att kampanjen skulle misslyckas. Å andra sidan, de sanna troende insåg också att ödet för den rörelse för vilken de hade givit sitt yttersta under de senaste 22 åren nu var i farozonen. Om de visade mod vid detta kritiska tillfälle, skulle dörren till hela den yttre världen öppnas så att rörelsen kunde spridas. Men om de visade svaghet eller feghet, så skulle allt det arbete de hade utfört i Arabien gå om intet.

Det var därför som dessa som var hängivna Islam började att göra entuiastiska förberedelser för kampanjen. Var och en av dem försökte överträffa den andre när det gällde att bidra med utrustning för den. Hadrat Uthman och Hadrat Abdur Rehman bin Auf lade fram stora summor pengar för den saken. Hadrat Umar bidrog med hälften av hans livs besparingar och Hadrat Abu Bakr hela sitt livs besparingar. De fattiga följeslagarna låg inte långt efter och bidrog med vad de kunde förtjäna med sitt arbetets svett och kvinnorna avstod från sina smycken.

Tusentals frivilliga, som var uppfyllda med önskan att offra deras liv för Islam, kom till profeten (fred vare med honom) och bad om att det skulle göras arrangemang för att vapen och transport skulle ordnas för dem så att de kunde delta i expeditionen.

De som inte kunde förses med det grät tårar av sorg; scenen var så patetisk att det gjorde profeten (fred vare med honom) ledsen för sin oförmåga att beväpna dem. I korthet, tillfället blev en prövetid för att urskilja en sann troende och en hycklare. För att komma på efterkälken i kampanjen betydde att varje persons relation till Islam var tveksam. Så när en person lämnades på efterkälken under resan till Tabuk, brukade profeten (fred vare med honom) säga, ’’Lämna honom ensam. Om det finns något gott i honom, kommer Allah SWT att återigen förena honom med er, och om det inte finns något gott i honom, tacka då Allah SWT att Han har befriat er från hans onda sällskap.’’

I korthet profeten (fred vare över honom) marscherade mot Syrien i månaden Rajab år 9 efter Hijra, med 30.000 kämpare för Islams sak. Villkoren för expeditionen måste bedömas från det faktum av antal kameler som de hade med sig vilket var så få att många av dem var tvungna att gå till fots och vänta på sin tur eftersom flera red på samma gång på samma kamel. Därtill kom den brännande öknens hetta och därtill bristen på vatten. Men de blev rikt belönade för deras beslutsamhet och innerliga tillgivenhet för saken och för deras framhärdande när de stötte på dessa stora svårigheter och andra hinder.

När de kom fram till Tabuk, fick de veta att Caesar och hans allierade hade dragit tillbaka sina trupper från fronten och det fanns ingen fiende att slåss emot. Således vann de en moralisk seger om ökade deras prestige mångfalt, och det utan att en droppe blod hade spillts.

I samband med detta, är det lämpligt att påpeka att det allmänna intrycket som ges av historiker gällande kampanjen som profeten (fred vare med honom) utförde i samband med Tabuk inte ör korrekt. De relaterar till händelsen på ett sådant sätt att nyheterna om uppbådet av de romerska armeérna nära den arabiska fronten i sig är falskt. Faktum är att Caesar hade börjat att uppbåda sina armeér, men profeten (fred vare med honom) förekom honom och kom till scenen före han hade möjlighet att fullt ut förebereda för invasion. Därför genom att han trodde att ’’diskretion är den bättre delen av tapperhet’’, drog han tillbaka sina armeér från fronten. För han hade inte glömt de 3.000 kämparna för Islams sak, som hade lämnat hans armé bestående av 100.000 man hjälplös vid M’utah. Han kunde därför inte, inte ens med en armé bestående av 200.000 våga att kämpa emot en armé bestående av 30.000 och dessa också under ledarskap av profeten (fred vare med honom) själv.

När profeten upptäckte att Caesar hade dragit tillbaka sina styrkor från fronten, tog han i beaktande om det skulle vara värt att marschera in på syriskt territorium eller stanna vid Tabuk och vända sin moraliska seger till en politisk och strategisk fördel. Han beslutade på det senare och stannade under 20 dagar i Tabuk. Under denna tid, satte han press på de små stater som låg mellan det romerska riket och den islamiska staten och som under den här tiden låg under inflytande av romarna, och som behärskades och lydde under den islamiska staten. En del av de kristna ledarna lydde och gick med på att betala Jizya till den islamiska staten i Medina, de som gick med på det var tex Ukaidir bin Abdul Malik Kindi av Dumatul Jaiidal, Yuhanna bin D’obah av Allah och ledarna för Maqna, Jarb’ och Azruh. Som ett resultat av detta, så vidgades gränserna för den islamiska staten ända fram till det romerska imperiet, och majoriteten av de arabiska klanerna, som utnyttjades av Caesar emot Arabien, blev allierade med muslimerna emot romarna.

Framför allt denna moraliska seger vid Tabuk gav ett gyllene tillfälle för muslimerna att stärka deras ställning i Arabien före de ingick en längre konflikt med romarna. För det hade tagit knäcken på de som fortfarande hade hoppats på att den gamla ordningen av ’’okunnighet’’ skulle återupplivas inom en nära framtid, vare sig de tillhörde upprätthållarna av shirk eller hycklarna som gömde deras shirk under Islams mantel. Majoriteten av dessa människor tvingades av omständigheterna att förena sig med Islam och åtminstone göra det möjligt för deras efterkommande att bli sanna muslimer. Efter detta återstod endast en liten minoritet av upprätthållandet av den gamla tiden, men de kunde inte stå ivägen för den islamiska revolutionen, för vilken Allah SWT hade skickat Sin budbärare.

Som alltså kan ses var det en direkt krigsförklaring av de närliggande kristna som resulterade i denna vers, de dödade oskyldiga muslimska budbärare som endast vidarebefordrade ett brev från profeten Muhammad (fred vare med honom) till dem, och på den tiden rådde en internationell regel och lag att budbärare som kom med bud till andra ledare inte skulle vara måltavla eller dödas.

För det andra under kriget, så dödade Caesar en arabisk kommendör för det romerska imperiet, Favrah, för att han hade konverterat till Islam. Han gavs ett ulitmatum att antingen lämna Islam eller dö, han valde Islam och blev därmed martyr. Denna handling visar romarnas hat gentemot den muslimska nationen att de dödade bara för att någon var muslim.

Så vad förväntar sig våra kristna vänner? Förväntar de sig att muslimerna bara ska sätta sig ner och låta detta ske? Gud uppenbarade denna vers så att muslimerna skulle kunna försvara sig själva emot anfall från ett av världens största imperier vid den tiden, vilket var romarna, Allah SWT gav muslimerna tillåtelse att attackera dem, mot som de sa, det bästa försvaret är det offensiva. Muslimerna tvingades att agera, muslimerna började inte kriget, det var de kristna som gjorde det och de förlorade, muslimerna lyckades ta kontroll över ett flertal områden som hölls av romarna, och dessa nytagna områden blev nu en del av den islamiska staten och dess innevånare betalade nu jizya. Om de kristna hade problem med det, så skulle de aldrig har börjat kriget mot muslimerna, som de säger, påbörja inget som du inte kan avsluta, muslimerna var inte bara europeiska hedningar som de kristna kunde plocka upp, muslimerna hade Gud på deras sida att de kristna plockade upp fel människor att kriga mot.

Saifur Rahman al-Mubarakpuri har skrivit i sin bok om Ar-Raheeq Al-Makhtum (The Sealed Nectar) memoarer av profeten (fred vare med honom),

’’Invasionen och erövringen av Mecka ansågas vara avgörande mellan sanningen och det felaktiga. Som ett resultat av detta, kunde araberna inte längre tvivla om Muhammads (fred vare med honom) uppdrag. Således kan det utläsas att saken var tvärtemot hedningarnas förväntningar. Människor började att omfamna Islam i stort antal. Det klargörs i kapitlet ’’The delegations’’ i hans bok. Det kan också härledas till det enorma antal av människor som delade Hajjatul-Wad (Pilgrimsfärdens farväl). Alla interna problem tog slut. Muslimerna kände sig till slut lättade och började att anamma lagar och utöka inbjudan till Islam.

Källa: muslim-responses.com
(översatt av syster umm Zakaria)
 
< Föregående   Nästa >
[ Tillbaka ]
دكرنس dikirnis سهر a joomla