Hafs och Warsh Qira’at: är de olika versioner av Koranen?

Den kristne missionären Jochen Katz har gjort anspråk på att Hafs och Warsh Qira’at är olika ’versioner’ av Koranen. En kort och intressant artikel som han har använt för att komma fram till den slutsatsen kan hittas i ’’Approaches of The History of Interpretation of The Qur’an’’. Ironiskt nog så innehåller den en artikel av Adrian Brockett, kallad ’’The Value of Hafs And Warsh Transmissions For The Textual History Of The Qur’an’’, vilken sprider en del ljus av de olika aspekterna nör det gäller olikheterna mellan de två reciteringarna. Det är värt att notera att i kontrast till Herr Katz så använder Brockett ordet överförande snarare än text för dessa två sätt att recitera. Några höjpunkter från artikeln tas upp här nedan.

Brockett påstår

I de fall då det inte finns några variationer, dvs inga större skillnader inom var och en av dessa två överföringarna, åtminstone när det gäller de kopior som tagits del av, så förekommer det konstant. Ingen av dem har någon inverkan på betydelsen. (23)

Författaren avgränsar överföringarna av Hafs och Warsh som olika när det gäller uttalet och i grafisk form.

Brockett säger:

’’En sådan delning görs uppenbarligen utifrån en skriven ståndpunkt, och är på egen hand obalanserad. Det vore ett misstag att utfrån det dra slutsatsen att eftersom ’’hamza’’ från början var utanför den grafiska formen, så fanns den därför först utanför dess orala form. Delningen är därför i huvudsak till för att lätta klassificeringen och referensen. (24)

När det gäller den grafiska formen av denna överföring, tillägger han följande:

När det gäller den grafiska sidan, så är överensstämmelsen mellan de två överföringarna överväldigande i antal snarare än olikheterna, ofta även med egendomligheter som ayna ma och aynama som konstant bevarats i båda överföringarna, och la’nat allahi som stavas med både ta tawila och ta marbuta på samma ställe i båda överföringarna, så därför har inte någon av de grafiska orsakerna orsakat muslimerna några tvivel när det gäller att det skulle vara en bristfällig överföring av Koranen. (25)

När det gäller den muntliga överföringen är författarens åsikt:

När det gäller det muntliga, så överträffar överensstämmelsen mellan de två överföringarna återigen i en mycket högre grad än olikheterna dem emellan, även när det gäller sånt som långa vokaler före hamzat at’gat som har en madda. Det bör noteras att inget av olikheterna påverkar betydelsen av dess eget innehåll...Allt detta pekar på en anmärkningsvärd enighet vid överföringen i både dess grafiska form och dess orala form. (26)

Han tar också upp muslimers och orientalisters attityd gentemot grafisk överföring.

Många orientalister som ser Koranen endast som ett skrivet dokument kan tro att de grafiska olikheterna kan uppfattas vara signifika ledtrådar till den tidiga historien när det gäller den Koraniska texten – om Uthman använde en definitiv skriven text, hur kan en sådan grafisk skillnad förklaras, kan de fråga sig. För muslimer som ser Koranen som både som oral och som skriven tex, så gäller dessa skillnader endast uttalet, och är visserligen viktiga, men berör inget annat än själva uttalet, som medför tex hårfina skillnader i assimileringen eller i vitaliteten i uttalet av hamza. (27)

Brockett går så långt som att ge exempel med vilka den intresserade läsaren kan utföra en utvidgad analys.

Därför säger han:

Den definitiva begränsningen av tillåten grafisk variation var, för det första av konsonantisk betydelse som inte var av större vikt, sedan oföränderlig i sin betydelse och slutligen en tillförlitlig aukoritet.

Under den avdelningen som kallas ’’The Extent To Which The Differences Affect The Sense’’ upprepar författaren samma punkt:

Faktum är att ingen av olikheterna, vare sig de är vokala eller grafiska, inte har någon stor påverkan på dess betydelse, när det gäller överföringen av Hafs och överföringen av Warsh. Många är skillnaderna som inte förändrar betydelsen alls, och resten av skillnaderna som har påverkan på betydelsen i den omedelbara sammanhanget i själva texten, och resten av skillnaderna påverkar endast betydelsen i det omedelbara sammanhanget av själva texten, dock utan något påtagligt inflytande över den muslimska tanken. (28 )

Ovanstående stöds av följande.

Sådan är begränsningen av variationen mellan dessa två överföringar av Koranen, det är en begränsning som håller sig väl inom gränserna för verklig exegetisk påverkan. Det betyder att variationerna som finns i dessa överföringar högst troligt inte är av exegetiskt ursprung, eller åtminstone har de inte uppkommit utifrån en avgörande exegetisk dispyt. De är därför i högsta grad av ett stort värde för Koranens historiska text. (29)

Intressant nog fortsätter författaren att säga:

Begränsningar i deras variation fastslår att de är en enda text. (30)

Vidare kan vi läsa:

Även om Koranen skulle ha överförts endast oralt under det första århundradet, skulle märkbara variationer mellan texterna kunna märkas, så som kan läsas i hadith och för-islamisk poesi, och om det skulle ha överförts endast i skrift, skulle märkbara skillnader märkas, så som i de ursprungliga dokumenten som gällde Medinas konstitution. Men varken eller är aktuellt när det gäller Koranen. Det måste ha funnits en parallell skriven överföring som begränsade variationen i den orala överföringen till den grafiska formen, sida vid sida med en parallell oral överföring som bevarade den skrivna överföringen från att fördärvas. (31)

Undersökningen har lett till en annan övertygelse.

Överföringen av Koranen efter profeten Muhammads död var huvudsakligen statisk, snarare än organisk. Det fanns en enda text och inget betydelsefullt, inte ens påstått upphävt material, kunde tas bort eller kunde tillsättas. (32)

Slutligen ska vi fastställa Adrian Brocketts slutsats om detta ämne:

Det kan inte förnekas att en del av de formella kännetecknen i Koranen pekar mot den orala sidan och andra mot den skrivna, men ingen var som helhet primär. Det finns därför ingen anledning att sätta upp olika kategorier för vokala och för grafiska skillnader mellan överföringarna. Muslimer har inte gjort det. Bokstaven är inte ett dött skelett som ska fräschas upp, utan en manifestation av en levande själ från första början. Överföringen av Koranen har alltid varit oral, precis som den alltid har varit skriven. (33)

Därför kommer det inte som någon överraskning att kristna missionärer som Jochen Katz känner sig manade att ’fräsch upp’ döda skelett för att förlägga det till deras missionärsprogram. Självfallet har deltagare i nyhetsgrupper haft tid att bevittna Katz tröttsamma uppvisande av dialektiskt akrobatik – felciteringen av referenser och felbedömandet av fakta. Förvånansvärt nog, så kan missionären Katz inte ens stödja sin ståndpunkt genom att använda referensen (23), som underminerar hans missionärsagenda av slingrande fakta. Referensen (23) har fastslagit följande:

* Det finns bara en Koran

* Olikheterna i recitation har uppenbarats gudomligt, är inte uppfunna av människor

* Den odiskutabla slutsatsen är att Koranen inte har manipulerats med.

Referenser:

[23] Adrian Brockett, "The Value of Hafs And Warsh Transmissions For The Textual History Of The Qur'an" i Andrew Rippin's (Ed.), Approaches of The History of Interpretation of The Qur'an, 1988, Clarendon Press, Oxford, sidan 33.

[24] Ibid., sidorna 33-34.

[25] Ibid., sidan 34.

[26] Ibid.

[27] Ibid., sidan 35.

[28] Ibid., sidan 37.

[29] Ibid., sidan 43.

[30] Ibid.

[31] Ibid., sidan 44.

[32] Ibid.

[33] Ibid., sidan 45.

Källa: islamic-awareness.org

(översatt av syster umm Zakaria)