|
Omar bin Al-Khattab i Jerusalem Kalifen lämnade Ali i Medina och hans deputerade och han själv begav sig till Jerusalem. Han hade bara en tjänare med sig och bara en kamel att rida på. Omar och tjänaren red på kamelen i omgångar. Det råkade vara tjänarens tur att rida den dagen som de nådde Jerusalem. ’’Kommendör för de trogna,’’ sade tjänaren, ’’Jag avstår från min tur. Det kommer att se besynnerligt ut i folks ögon om jag rider och du leder kamelen.’’
’’Oh nej,’’ svarade Omar, ’’jag kommer inte att vara orättvis. Islams heder är tillräcklig för oss alla.’’ Abu Obaid, Khalid, Yazid och andra officerare i armén gick för att möta kalifen. Alla av dem bar silkes mantlar. Detta gjorde Omar arg. Han tog några småstenar och kastade dem på sina generaler och sade, ‘’Har ni förändrats så mycket på bara två år? Vad är det för dräkter? Även om ni skulle ha gjort detta om tvåhundra år, skulle jag ha avfärdat er.’’ Officerarna svarade, ’’Kommendör för det trogna, vi är i ett land där klädernas snitt vittnar om ranken hos en man. Om vi bär vanliga kläder, kommer vi att möta lite respekt bland folket. Vi bär dock våra vapen under silkesmantlarna.’’ Svaret fick kalifens ilska att minska. Därpå undertecknade kalifen ett fredsavtal. Det löd som följer: ‘’Från Allahs tjänare och kommendör för de trogna, Omar: Innevånarna i Jerusalem garanteras säkerhet när det gäller livet och egendom. Deras kyrkor och kors ska vara säkra. Detta avtal gäller alla människor som bor i staden. Deras platser för dyrkan ska förbli orörda. Dessa skall varken tas över eller förstöras. Folk ska kunna följa sin religion. De ska inte utsättas för några bekymmer...’’ Grindarna till staden öppnades nu. Omar gick direkt till Al-Masjid-i-Aqsa. Där bad han sin bön. Därefter besökte han den största kristna kyrkan i staden. Han var i kyrkan när det var dags för eftermiddagsbönen. ’’Du kan be din bön i kyrkan’’ sade biskopen. ‘’Nej’’, svarade Omar, ‘’om jag gör det så kan det hända att muslimerna en dag tar det som en ursäkt för att överta kyrkan från er.’’ Så han bad sin bön på kyrktrappan. Även i det fallet gav han en skrivelse till biskopen. Där stod det att trapporna inte i något fall skulle användas för församlingens böner inte heller skulle Athan (böneutrop) sägas där. Källa: http://www.imanway1.com/ (översatt av syster umm Zakaria) |