Varje pilgrim i Mekka försöker kyssa och röra den det första de gör då de anländer. Denna handling markerar början av Tawaf. Ordet ”Tawaf” är ett arabiskt verb vilket betyder att cirkulera, omge eller röra sig runt något.

En pilgrim cirkulerar Ka’bah sju gånger för att fullborda Tawaf. Varje runda börjar med att kyssa och röra den svarta stenen om det är möjligt eller genom att endast peka på den. Alltså markerar den svarta stenen början av varje runda. Tawaf är en av de väsentliga delarna av pilgrimsfärden vilket också kan utföras som en separat handling av dyrkan när som helst. På så sätt cirkuleras Ka’bah ständigt av människor både natt och dag.

Den verkliga betydelsen av Tawaf

Att vandra omkring Ka’bah och kyssa den svarta stenen är de yttre aspekterna av Tawaf ifrånsett dess inre betydelse. De liknar den stående positionen, bugandet, nedfallandet och den sittande ställningen som beaktas i de dagliga islamiska bönerna. Bönepositionerna såväl som att cirkulera kring Ka’bah tillsammans med att kyssa den svarta stenen formar det yttre skalet vilket bevarar den inre kärnan.

Kärnan av Tawaf ligger i den mäktiga betydelsen av pilgrimens recitation och böner, och hans känslor så som hans extrema kärlek för Allah, hans bävan inför och hans höga förhoppning till Honom. Studera exempelvis de ord som pilgrimen yttrar om Guds enhet.

Vid början av varje runda under Tawaf deklarerar han:

”(Jag börjar) i Guds namn, den Högste. O Allah! (Jag handlar) troendes på Dig, jag bekräftar Din bok, uppfyller Ditt löfte och jag följer sättet av Din Profet, Muhammad – Guds fred och välsignelser över honom!”

På så sätt görs Tawaf runt Ka’bah endast i Guds namn och det görs aldrig i någon annan gudoms namn och inte för den svarta stenen som vissa hävdar. Förfarandet av Tawaf är i överensstämmelse med det heliga löfte som pilgrimen har ingått med sin Herre. Han gör det som en troende på den ende Guden, inte som en avgudadyrkare utan som en som fogar sig efter Allahs uppenbarade böcker, och som en anhängare till Hans profet (Guds fred och välsignelser över honom). Långt ifrån dyrkandet av stenen, kysser pilgrimen den eller pekar på den precis som det var gjort av profeten (Guds fred och välsignelser över honom).

Lovprisandet av den ende Guden

Pilgrimen fortsätter med att lovprisa Allah, den Högste medan han utför rundorna med dessa ädla ord:

”Ärad vare Allah! All pris ske Allah! Det finns ingen gudom utom Allah. Allah är störst! Det finns ingen kraft eller förmåga för oss utom med Allahs hjälp.”

För en monoteist är dessa ädla böner betydligt viktigare än jordens alla rikedomar. Med dessa ord prisar han sin Herre medan han cirkulerar en plats som gjorts helig med närvaron av Hans hus. Finns det ens någon liten del av polyteism eller avgudadyrkan i en sådan handling?

En utvald bön

Pilgrimen som har lämnat det världsliga livet bakom sig prisar Allah men ber samtidigt för sin världsliga förbättring. Här är hans allomfattande bön till Allah, den Välvillige:

”O Allah! Låt mig vara nöjd med det jag har och välsigna mig däri. Och gör alla mina förluster och behov gynnsamma för mig.”

Bönen som omfattar två världar

Till skillnad från icke troende har pilgrimen en tro på det kommande eviga livet. Han försummar inte detta utan ber om det bästa man kan be om. Bönen är från själva Koranen och kombinerar det goda av såväl denna värld som den nästkommande och lyder:

”Herre! Ge oss det goda i detta liv och det eviga livets goda och förskona oss från Eldens plåga!” [Koranen 2:201]

Kan en sten vara Gud?

Trots att den kysses och rörs så vördnadsfullt under Tawaf, är den svarta stenen inte en avbild för pilgrimen att dyrka. Detta är det sista någon monoteist skulle kunna föreställa sig. För en sten är trots allt endast en sten. Den har varken makt att göra nytta eller skada, då denna makt endast tillhör Allah, mänsklighetens enda gudom.

Av denna orsak förtydligade Umar bin Al-Khattab den andra kalifen (må Gud vara nöjd med honom) detta. Då han närmade sig stenen för att kyssa den sa han högt:

”Utan tvekan är jag medveten om att du endast är en sten och kan varken skada eller gagna någon. Skulle det inte vara för att jag hade sett Allahs budbärare (Guds fred och välsignelser över honom) kyssa dig, skulle inte jag ha kysst dig” [Sahih Bukhari, Al-Hajj, Nr. 808].

Historien bakom den svarta stenen

För mer än 5,000 år sedan byggde Profeten Abraham (fred vare över honom) Ka’bah med order från Allah. Han (fred vare över honom) byggde den tillsammans med sin unge son Ismael (fred vare över honom) arabernas förfader.

Så här beskriver Koranen det:

”Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen {bad de:] Herre! Tag nådigt emot vår [möda]” Du är den som hör allt, vet allt.” [Koranen 2:127]

Fader och sonen, sanna monoteister (muslimer), reste på så sätt grunden med bävande hjärtan, eftersom muslimerna är Allahs mest hängivna tjänare, ständigt ängsliga över Hans missnöje. Medan de byggde Ka’bah var de därför oroliga över att Allah kanske inte skulle acceptera deras enkla ansträngning, därav deras bön.

Vilken trogenhet, vilken ödmjukhet gentemot Allah den Store! Detta är monoteismens innersta natur, det ideella föredömet av tro och handlingar stora som små för muslimer att efterlikna. Vid en viss höjd, bad han sin son att välja ut en sten för att markera det centrala hörnet. Medan pojken letade efter en lämplig sten uppenbarade sig ärkeängeln Gabriel med den svarta stenen från himeln.

Profeten Muhammad (Guds fred och välsignelser över honom) har sagt:

”Den svarta stenen härstammar från himmeln och den var vitare än mjölk, men människornas synder har svartat den” [Al-Tirmidhi, Boken Al-Hajj).

Abraham (Guds fred vare över honom) lyfte upp den svarta stenen och placerade den, och där finns den fortfarande idag. På så sätt är det en sten från himlen, utvald av Allah för Sitt hus (Ka’bah).

Undervisandet av pilgrimsriterna

Byggnaden kompletterades, och Abraham och Ismael (Guds fred över dem) fortsatte att be till Allah:

”Herre! Gör att vi underkastar oss Din vilja och gör våra efterkommande till ett samfund av [människor] som underkastar sig Din vilja. Lär oss att förrätta vår andakt och tag emot vår ånger; Du är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige!” [Koranen 2:128]

Därpå undervisade Allah dem genom uppenbarelse av pilgrimsriterna, vilket inkluderar Tawaf.

Är kyssandet av den svarta stenen nödvändigt?

Vi har tidigare nämnt att Tawaf består av att cirkulera runt Ka’bah sju gånger. Varje runda börjar med att man kysser den svarta stenen, eller genom att man rör vid den vilket är vanligare. Men Tawaf görs inte av en enda individ, utan hundratals, tusentals personer cirkulerar runt Ka’bah samtidigt. Hur kan varje person kyssa den svarta stenen?

Eftersom det är så mycket folk samlade vid Tawaf är det inte alla som får möjlighet att kyssa den svarta stenen. Vid sådana tillfällen är det då tillräckligt att vara vänd mot den svarta stenen och endast peka mot den med ens högra hand vid början av varje runda. Pilgrimen läser sedan sin bön och fortsätter framåt.

Om vi antar att den svarta stenen skulle saknas av någon anledning, ogiltighetsförklarar den pilgrimens Tawaf eller vallfärd? Absolut inte.

Detta är exakt vad som har hänt under Islams historia. Karamaterna (arabiska: al-Qaramitah) hade avlägsnat den svarta stenen under sitt festande år 980 e.Kr. De tog med sig den hem till Al-Ahsa (Persiska viken). De behöll den där under tjugo år tills de sedan återvände med den till Mekka år 1002 e.Kr. (Encyklopedin Leiden 1953, sid. 219).

Vid en sådan omständighet vidhåller Sharia (lagen) att pilgrimen fullföljer Tawaf utan den svarta stenen. I stället för den svarta stenen skall pilgrimen röra dess plats eller peka till platsen och fortsätta sin Tawaf.

Alltså påverkar inte stenens frånvaro Tawafs eller pilgrimsfärdens giltighet. Detta visar stenens lilla betydelse och samtidigt hur löjlig anklagelsen är att detta skulle vara den dyrbara avguden som Islam bevarar.

Betyder kyssande dyrkan?

Att kyssa en sten betyder inte alls att den dyrkas. Att kyssa den svarta stenen kan inte förvrängas till att betyda att den dyrkas eftersom stenen inte är en avbild. Någon kan tro att Muslimer dyrkar en viss ”avgud”, men faktumet att de inte dyrkar någon förutom Allah, den Ende. Avguden och dess dyrkan existerar helt enkelt inte.

Bibeln kysses i domstolar, betyder det att den dyrkas? Föräldrar kysser sina barn utan något spår av dyrkan i denna handlig. Före islam brukade de arabiska avgudadyrkarna cirkulera kring Kaba och kyssa den svarta stenen. Skulle detta kyssande vara en handling av avgudadyrkan skulle det inte finnas något behov av att placera ytterligare trehundra sextio avbilder inne i Ka’bah då man redan hade den ”mäktiga” svarta stenen.

Detta bevisar utan tvekan att det är en sak att kyssa den svarta stenen genom gudomlig anvisning och en helt annan att dyrka en sten eller avbild. De som dyrkar en Gud gör inget annat än att kyssa den svarta stenen. De vördar den inte med ihopslagna händer, varken knäfaller eller bugar sig inför den. För allt detta görs av avgudadyrkare inför sina avgudar.

Källa: islamweb.com

översatt till svenska av syster Roheen