Av Bassam Zawadi

Den här artikeln kommer att ta upp vilken status som icke muslimer har i en islamisk stat. Försök till svar kommer att ges till följande frågor:

• Vad är en dhimmi?
• Vad är Jizyah skatten?
• Vem ska betala Jizyah skatten?
• Varför ska icke muslimer betala den? Är inte det en förtryckande och orättvis skatt? Vilka fördelar får icke muslimer genom att betala Jizyah?
• Varför behöver inte muslimer betala Jizyah? Visar inte det att icke muslimer diskrimineras?
• Hur skall Jizyah skatten inhämtas från icke muslimerna?
• Hur skall muslimer behandla icke muslimer som människor?
• Kan icke muslimer fritt få praktisera sin tro i en islamisk stat?
• Kan icke muslimer blomstra i en islamisk stat?
• Har icke muslimer rätt till social rättvisa?

Vad är en dhimmi?

När en icke muslimsk medborgare bor under islamisk suveränitet, erhåller de en speciell status och kallas tillsammans med andra minoriteter för ahl adh dhimma eller dhimmis. Dhimma är ett arabiskt ord, som betyder trygghet, säkerhet och kontrakt. Således kallas de för dhimmis då de har ingått ett kontrakt med Allah, Hans Budbärare och det islamiska samfundet, som garanterar dem säkerhet. Denna säkerhet som ges till dhimmis som medborgarskap, är som det ges av en regering till en främling som håller fast vid konstitutionen, och därigenom förtjänar alla rättigheter som en vanlig medborgare har. Så på denna basis, är en dhimmi en medborgare i en islamisk stat, som beskrivs av muslimska jurister (Se kommentar till Saraklu’s As-Siyar Al-Kabir, volym 1 sid 140; Al-Kasani’s Al-Bada’i, volym 5 sid 281 och Ibn Qudamahs Al-Mughni, volym 5 sid 516) eller en som har islamisk nationalitet, som beskrivs av samtida skrivare. (Se ’Awda, ’Abdul Qadir, Islamic Criminal Legislation, volym 1 sid 307; Zaydan, ’Abdul Karim, ’’Akham Adh-Dhimmiyyin Wa Al-Musta’minin Fi Dar Al-Islam’’ sidor 49-51 och 63-66).

Vad är Jizya skatten?

Det är en plikt för icke muslimer att betala för att leva i ett muslimsk land. (Ibn Qudamah, Al Mughni, volym 12, sid 756)

Vem ska betala Jizyah skatten?

Avtal om beskydd som sattes upp av Khalid ibn Al-Walid med de kristna i Al-Hira i Irak säger:

En åldrad icke muslim som inte klarar av att förtjäna sitt uppehälle, eller som drabbas av olycka, eller som blir blottställd och som får hjälp via välgörenhet från sina medmänniskor kommer att undantas från capita skatt och kommer att förses med uppehälle från bait al-mal (regeringens skattkammare). (Abu Yusuf, Al-Kharaj, sid 144)

Skyldighet att betala denna skatt upphävs också när icke muslimer deltar med muslimer att försvara den islamiska staten mot dess fiender. Sådana villkor har klarlagts i kontrakt och andra dokument underteckande av muslimer och icke muslimer, under Umar ibn Khattabs styre. (Se Zeidan, ’Abdul Karim, Akham-Dhimmiyin Wa Al-Musti’minin Fi Dar Al-Islam, sid 155 ff, och Al-Baladhuri, Futuh al-Buldan, sid 217), där det står att Abu ’Ubaidas sändebud kom överens om en kompromiss med en del av de kristna Jarajima: om de skulle stödja muslimerna och hålla ett öga på deras fiender, så skulle de inte behöva betala Jizyah.

Skulle den islamiska staten inte kunna hålla fast vid kontraktet, så fick de inte samla in Jizyah. Denna regel följdes av Abu ’Ubaidah när han fick kännedom om situationen i flera syriska städer. Syrien hade fallit i muslimernas händer, men då romarna samlade ihop trupper för att återvinna det, så valde han att inte längre åta sig att beskydda icke muslimerna. Jizyah återlämnades då med följande meddelande:

’’Vi har återlämnat era pengar till er för vi har fått kännedom om samlandet av fiendetrupper. Folk har, enligt de villkor som föreskrivits i kontraktet, skyldighet att beskydda er. Eftersom vi nu inte kan uppfylla dessa villkor, återlämnar vi era pengar till er. Vi kommer att hålla fast vid villkoren som överenskommits om vi övervinner fienden. (Berättat av Abu Yusuf i Al-Kharaj)

Så togs ett stort belopp från statens skattkammare och återlämnades till kristna, vilket gjorde dem glada. De bad om välsignelse för de muslimska befälhavare. De utropade,

’’Må Allah hjälpa er att övervinna era fiender och tryggt återlämna er till oss. Om fienden var i ert ställe, skulle de aldrig ha återlämnat det till oss, utan de skulle snarare ha tagit all vår återstående egendom.’’ (Imam Tabari, Tarik At-Tabari, volym 1, sid 2050).

Jizyah pålades också muslimska män som inte hade råd med att köpa deras frihet från att utföra militärtjänst. Om en kristen grupp hade utvalts att tjänstgöra i statens militära styrkor, befriades de från att betala Jizyah. Historiska exempel på detta är: Jarajima, en kristen stam som levde nära Antioch (nu i Turkiet), behövde inte betala Jizyah och var berättigade till en del av krigsbytet genom att de åtog sig att stödja muslimerna och kämpa vid krigsfronten. (Al-Baladhuri, sid 159). När de islamiska erövringarna nådde fram till norra Persien år 22 efter Hijra (islamisk tideräkning), upprättades ett liknande fördrag med en stam som levde i utkanterna av dessa territorier. De blev följdaktligen befriade från att betala Jizyah när det gällde deras militära insatser. (Ibid).

Andra exempel kan hittas under det Ottomanska Imperiets historia: Migaris, en grupp av albanska kristna, befriades från Jizyah då de åtog sig att hålla utkik och vakta vid bergskedjorna Cithaeron och Geraned (som sträckte sig från Korints gulf). Kristna som tjänade som förtrupp för den turkiska armén vid vägreparationer, brokonstruktioner och så vidare var befriade från kharaj, Som belöning, försågs de också med en del mark, kostnadsfritt. (Ibid). De kristna i Hydra var befriade från den när de gick med på att bistå med en grupp av 250 starka män (för muslimernas) marinflotta. (Marsigli, Militare dell’Imperio Ottomano, volym 1, sid 86). Armatolis, kristna från södra Rumänien, befriades också från skatten, (Finlay, volym 6, sidor 30-33) för de utgjorde en livsviktig beståndsdel i de turkiska beväpnade styrkorna under 1500 och 1600 talet. Mirdites, en albansk katolsk klan som levde i bergen i norra Scutari, befriades på villkor att de skulle bistå med en beväpnad bataljon under krigstid. (Lazar, sid 56). Jizyah pålades inte heller grekiska kristna som hade övervakat byggandet av viadukter. (De Lajanquiere, sid 14) som förde fram vatten till Konstantinopel. (Broarna byggdes på pelare, för att leda fram drickvatten till städerna. Denna typ av bro hade varit vanlig under det Romerska Imperiet sedan det första århundradet e.Kr.) inte heller de som vaktade ammunitionen i staden, (Thomas Smith, sid 324) som en rättvis kompensation för deras tjänster gentemot staten. Dock var egyptiska muslimska bönder som befriats från militärtjänstgöring erfordrade att betala Jizyah. (Dorostamus, sid 326).

Så som vi kan se, var inte alla icke muslimer erfordrade att betala Jizyah skatten. Det kan finnas omständigheter som kan befria icke muslimer från att betala Jizyah skatt, som kan sammanställas enligt följande:

- Kvinnor och barn är ursäktade
- Handikappade, blinda och äldre män, även om de är rika
- Behövande och galningar
- Dagsarbetare, betjänter eller löntagare
- Den kroniskt sjuka mannen även om han är rik
- Religiösa människor som håller sig fria för att be och dyrka, dvs män i kyrkan, kloster och oratorium
- Om en icke muslim frivilligt deltar i militärtjänst för att beskydda landet
- Om den islamiska staten inte kan beskydda icke muslimer, då är det lagligen befriade från att betala skatt. (Se Ibnul Qayyim, Akham Ahlul Dhimma, volym 1, sidor 8, 15 och al-Shafi’, al-Umm, sidor 172-1).

Varför ska icke muslimer betala den? Är inte det en förtryckande och orättvis skatt? Vilka fördelar får icke muslimer genom att betala Jizyah?

Ali bin Abi Talib, den fjärde kalifen, sa:

’’De betalar capita skatt så att deras egendomar och liv kan vara som våra.’’ (Al-Mughni, volym 8, sid 445, Al-Bada’i, volym 7, sid 111 citerande från Akham Adh-Dhimmiyin Wa Al-Musta’minin, sid 89).

’’Jizyah försäkrar säkerheten för de otroende i ett muslimskt land.’’ (Wahba Al Zuhayli, Al Fiqh Al Islami wa adilatahu, sid 5879).

Den berömde historiken Sir Thomas W. Arnold, skriver i sin ’Call to Islam’:

Denna skatt pålades inte kristna, som en del av oss kan tro som ett straff för deras vägran att acceptera den muslimska tron, utan betalades av dem och andra dhimmis eller icke muslimska undersåtar vars religion förhindrade dem att tjäna i armén, i gengäld fick de det beskydd som säkerställdes för dem av de muselmanska armeérna. När folket i Hirah bidrog med den summa som hade överenskommits, gav de uttryck för att de hade betalat denna Jizyah på villkor ’att muslimerna och deras ledare beskyddar oss från de som förtrycker oss, vare sig de är muslimer eller andra’. (Sir Thomas Arnold, Call To Islam, sidor 79-81)

Historikern Adam Mitz är av åsikten att pga av den islamiska toleransen gentemot icke muslimer och genom fördelen av beskydd som beviljats dem, betalade de Jizyah i enlighet med deras ekonomiska kapacitet. Denna Jizyah var som dagens nationella försvarsskatt. Endast personer som kunde utföra militärtjänstgöring var förpliktigade att betala den. Så munkar och asketer var befriade, förutom för de som hade råd att betala. (Islamic Civilization, volym 1, sid 96).

En annan orsak till denna skatt för icke muslimer är liknande den som tas av regeringar i alla tider för att rättfärdiga deras skatter. Alla medborgare ska betala en del av de utgifter som finns för allmänna utgifter för allas bästa, såsom domstolar, polis, offentliga arbeten, reparation av vägar och broar, såväl som annan service som leder fram till ett tillfredsställande normalt liv för alla. Muslimer stödjer dessa genom att betala deras zakah, sadaqat al-fitr och andra allmosor. Det är därför inte förvånande att en minimal skatt, så som Jizyah, ska taxeras av icke muslimer. Reglerna gällande denna skatt uttalas av Maliki skolan. (Se Risala av Ibn Abi Zaid och de två kommentererna angående den av Ibn Naji och Zurugi, volym 1, sid 331 ff).

Den goda avsikten bakom uttrycket ’dhimmi’ kan ses i brevet skrivet av kalif Abu Bakr as-Siddiq till icke muslimerna i Najran:

’I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är det skriva uttalandet av Guds slav Abu Bakr, efterföljare till Muhammad, Guds Profet och Budbärare. Han fastställer för er rättigheter för en beskyddad granne, bland er själva, era marker, ert religiösa samfund, er förmögenhet, anställda och betjänter, de som ni har närvarande och de utomlands, era biskopar och munkar, och munkkloster, och allt det som ni äger, vare sig det är mycket eller litet. Ni ska inte berövas något av det, och ska ha full kontroll över det.’ (Abu Yusuf, Kitab al-Kharaj, sid 79).

Om de betalar Jizyah måste muslimernas imam försäkra att dhimmis är beskyddade från både muslimer och fiender till den islamiska staten. (Ibn Qadamah, Al Mughni, volym 12, sid 828) och alla rättsvetenskapligt lärda har enats om konsensus angående detta. (Wahba Al Zuhayli, Al Fiqh Al Islami wa adilatuhu, sid 5884).

Imam al Maawirdi sa att de två huvudsakliga rättigheter som muslimerna måste ge till dhimmis är att vi inte skadar dem och att vi försäkrar dem beskydd genom att kämpa för dem. (Al Ahkaam Al Sultaania, sid 143). Imam Nawawi säger samma sak. (Mughi al Muhtaaj, volym 4, sid 253). Imam Al Quraafi ger ett uttalande från Ibn Hazm som säger att tom att om någon icke muslim har varit under muslimernas beskydd och om fienden sedan kommer till muslimskt land för att skada icke muslimerna, ska muslimerna gå ut och kämpa mot fienden med sina vapen och dö kämpande för dessa som har kommit under beskydd av Allah och Hans Budbärare. (Al Furooq, volym 3, sidor 14-15).

När Tatarernas ledare erövrade Damaskus, gick Shaykh ibn Taymiyyah och andra grupper av lärda till dem och vädjade att de skulle frige fångar både bland muslimerna och bland dhimmis eftersom muslimerna delade ansvaret i beskyddet av dhimmis och så småningom blev de befriade. (Majmoo’al Fataawa, volym 28, sidor 617-618).

Icke muslimer och muslimer har samma rättigheter i samband med detta; imamen (muslimernas ledare), i kraft av den verkställande och militära kraften som givit honom av islamiska Shariah skulle förse beskydd för dem alla. Det sägs i Hanbalis Fiqh bok, Matalib Ula An-Nuha:

’’Ledaren för det muslimska samhället är bunden att beskydda icke muslimerna och att rädda dem från aggression. Skulle de tillfångatas, måste imamen använda alla krigsresurser för att säkerställa deras befrielse och bestraffa överträdarna med deras liv och egendomar, om de så vore de enda icke muslimerna som levde i en avlägsen by.’’ (Ibn Al Najaar Al Hanbali, Matalib Ula An-Nuha, volym 2, sidor 602-603).

I sin bok Al Furuq, säger imam Al Qarafi al-Maliki, som citerar från Maratib Al-Ijma’ av Ibn Hazm:

’’Muslimer som har ingått en pakt med dhimma, skall kämpa tills döden mot de som försöker att förtrycka icke muslimer i den islamiska staten, för att kunna hålla fast vid den garanti som givits till dem av den Allsmäktige Allah och Hans Budbärare, fred vare med honom. Annars kommer de att anses vara förrädare.’’

Maliki lärde Shihab al-Din al-Qarafi har sagt i sin bok Al-Furuq,

’’Dhimmas kontrakt ger dem vissa rättigheter över oss eftersom de befinner sig i vårt land under vårt beskydd och under beskydd av Allah den Allsmäktige, Hans Budbärare och den islamiska religionen.’’ (Volym 2, sid 14)

I denna slutsats skriver imam Al Qarafi:

’’Ett kontrakt vars uppfyllande sätter i fara muslimers liv och egendom som beskyddar undersåtarna (icke muslimerna) från att skadas, är verkligen ett stort sådant.’’ (Al-Malaki, Imam Al-Qarafi, Al-Furuq, volym 3, sid 15, Ahmad ibn Hanbal, Matalib Ula An-Nuha, volym 2, sidor 602-603).

Varför behöver inte muslimer betala Jizyah? Visar inte det att icke muslimer diskrimineras?

Kristna har konstant kritiserat Islams ståndpunkt angående Jizyah. De säger att att den är till för att förtrycka dem. Det kan också läsas om i deras Bibel, jag ska påvisa att Jizyah inte är ämnat att vara diskriminerande mot kristna eller judar.

Muslimer måste årligen betala en skatt kallad Zakat:

Sahih Bukhari
Volym 9, bok 88, hadith nummer 208

Berättat av Hudhaifa: Alllahs Budbärare berättade för oss två profetiska berättelser, en av dem har jag sett uppfylld och jag väntar på uppfyllande av den andra. Profeten sade till oss att ärlighetens dygd stiger ned till rötterna av människors hjärtan (från Allah) och sedan lärde de sig det från Koranen och de har lärt sig det från Sunna (profetens traditioner). Profeten sade sedan till oss att ärlighet kommer att tas bort: Han sade: ’’Människan kommer att gå för att sova och under tiden kommer ärlighet att tas bort från hans hjärta och endast dess spår kommer att förbli i hans hjärta som ett spår av en mörk fläck, sen kommer människan att sova, under tiden kommer ärligheten att minska ännu mera, så att dess spår kommer att påminna om spåren efter en blåsa när glödkol har tappats på ens fot som får den att svullna, och man ser att den är svullen men det finns ingenting inne i den. Folk kommer att utföra sin handel men det kommer knappast att finnas en trovärdig person. Det kommer att sägas, ’i den och den stammen finns det en ärlig man’, och senare kommer det att sägas om en del män, ’Vilken klok, artig och stark man han är!’ Även om han inte kommer att ha tro likvärdigt med ett senapsfrö i sitt hjärta.’’ Utan tvekan fanns det en tid när jag inte hade något emot att göra affärer (köpslående) med någon av er, för han var en muslim, hans Islam skulle tvinga honom att betala mig det som tillkommer mig, och om han var en kristen, skulle den muslimske ämbetsmannen tvinga honom att betala till mig det som tillkommer mig, men idag gör jag inte affärer förutom med den och den personen.

Zakat är bindande för egendom, jordbruk, matvaror, smycken mm. Jizyah skatten är dock inte bindade för en icke muslims egendom och jordbruk.

Malik Muwatta
Bok 17, nummer 17.24.46:

Yahya berättade för mig från Malik, att han hade hört att Uman ibn Abd al-Aziz skrev till sina guvernörer och bad dem att befria de människor som betalade Jizyah från att betala den när de blev muslimer.

Malik sade, ’’Sunna är att det inte finns någon jizya att ta från kvinnor eller barn av Bokens folk, och jizya tas endast från män som har nått puberteten. Dhimma folket och Magians behöver inte betala någon zakat för deras palmer eller deras viner eller deras skördar eller deras boskap. Detta pga att zakat är pålagt muslimer för att rena dem och skall ges tillbaka till de fattiga, medan jizya är pålagt Bokens folk för att göra dem ödmjuka. Så länge som de finns i landet som de har gått med på att bo i, behöver de inte betala någonting för deras egendom förutom jizya. Om de dock idkar handel i muslimska länder, reser in och ut i dem, tas en tiondel av vad de investerar i en sådan handel. Detta beror på att jizya endast påläggs dem med villkor som de har gått med på, nämligen att de kommer att stanna i sina egna länder, och att krig kommer att sättas igång för dem mot någon av deras fiender, och om de sedan lämnar landet för att resa någon annanstans för att göra affärer kommer de att betala en tiondel. Den av dem som gör affärer med folket i Egypten, och sedan reser till Syrien, och då gör affärer med folket i Syrien, och sedan reser till Iraq och gör affärer med dem och sedan reser till Medina eller Jemen, eller någon liknande plats, måste betala en tiondel.

Bokens folk och Magians behöver inte betala någon zakat för någon av sin egendom, boskap, produktion eller skörd. Sunna fortsätter fortfarande. De förblir i den tro som de hade, och de fortsätter att göra det som de brukade göra. Om de något år upprepade gånger reser in och ut i muslimska länder då måste de betala en tiondel varje gång de gör det, eftersom det är utanför det som de har gått med på, och inte ett villkor som har föreskrivits för dem. Detta är vad jag har sett kunniga människor i vår stad göra.’’

Kristna kan använda sura 9:29 för att visa att muslimerna måste kämpa mot dem tills de betalar Jizyah, så det visar att det handlar om diskriminering. Dock gäller också detta muslimerna som inte betalar sin Zakat. Abu Bakr kämpade mot muslimerna som inte betalade Zakat:

Sahih Muslim
Bok 001, hadith nummer 0029

Kapitel: Beordra kämpande mot folket så länge som de inte förklarar att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammad är Hans Budbärare.
Det har berättats med auktoritet av Abu Huraira att när Allahs Budbärare (fred vare med honom) drog sitt sista andetag och Abu Bakr blev utsedd till hans efterträdare (kalif), så fanns det bland araberna de som ville bli apostater som blev apostater. ’Umar b. Khattab sade till Abu Bakr: Varför kämpar du mot folket när Allahs Budbärare tillkännagav: Jag har utsetts att kämpa mot folk så länge som de inte säger: Det finns ingen gud utom Allah, och den som tillkännagav det beviljades fullt beskydd för sin egendom och liv för min skull förutom för en rätt? Hans (andra) angelägenheter finns hos Allah. När Abu Bakr hörde detta sa han: Vid Allah, jag skulle absolut kämpa mot honom som skiljer bön från Zakat, för det de rikas plikt. Vid Allah, jag skulle kämpa mot dem även för att säkra den snodd (som används för binda en kamels hovar) som de brukade ge till Allahs Budbärare (som Zakat) men nu har de hållit tillbaka det. Umar b. Khattab anmärkte: Vid Allah, jag har inte hittat någoting annat än det faktum att Allah hade öppnat Abu Bakrs hjärta för (att uppfatta rättfärdandet av) kämpande (mot de som vägrade att betala Zakat) och jag insåg det till fullo att (Abu Bakrs ståndpunkt) var rätt.

Så hur är det diskriminerande mot kristna och judar? (Var god notera att sura 9:29 får endast tillämpas under specifika situationer. VG läs denna artikel )

Detta är helt rättfärdigt. Om de går emot det islamiska styret och regeringen förtjänar de att straffas. Vad skulle Abu Bakr annars ha kunnat göra? Om någon i USA inte betalar in sin skatt kan de få fängelse. Gör det USA orättvist? I Kina kan de döda skattesmitare (En New York Times artikel beskriver innehållet och detaljerna gällande en affärsman som avrättades i Kina för skattesmitning (11 mars 2001). Här handlar det om Guds lagar. Det är troligtvis svårt för en icke muslim att förstå detta men från ett muslimskt perspektiv är det helt befogat. För Guds skull blir människor avrättade eller straffade för brott mot människostiftade lagar, vad förväntar ni er ska hända människor som bryter mot Guds lagar?

Sir Thomas Arnold skrev,

’’Jizya var så lättsam att det inte utgjorde en börda för dem, speciellt när vi noterar att det undantog dem från obligatorisk militärtjänst som var en plikt för deras landmän, muslimerna.’’ (Sir Thomas Arnold, Invitation to Islam, sid 77)

Även om det inte finns en fastställd skatt på Jizyah, säger Jasser Auda:

’’Jizyah räknades ut på olika sätt genom olika tider (en viss summa pengar, vissa procentsatser för skördar osv), men det var genomgående mindre än zakah, som varje muslim ändå måste betala.’’ (The Fair Logic of Jizya )

Icke muslimer ska inte heller överbelastas med Jizyah:

Sahih Bukhari
Volym 2, bok 23, nummer 475
Berättat av ’Amr bin Maimun Al-Audi:

Jag rekommenderade honom att hålla fast vid regler och bestämmelser gällande dhimmis (skyddslingar) till Allah och Hans Budbärare, för att helt uppfylla sina kontrakt och kämpa för dem och inte att skatte (överbelasta) dem bortom deras förmåga.’’

Så det är inte bara muslimer som måste betala en högre skattesats än vad dhimmis gör (muslimer betalar i regel en högre skattesats). De har inte bara skyldighet att betala den för deras egendom, mat, osv i jämförelse med dhimmis. Både män och kvinnor bland muslimerna är skyldiga att betala Zakah, olikt kvinnorna bland dhimmis som inte är skyldiga att betala, men ändå, efter allt detta så är det fortfarande muslimerna som är skyldiga att försvara landet och beskydda icke muslimerna!

En objektiv iakttagare skulle troligtvis komma fram till slutsatsen att dessa regler och bestämmelser är orättvisa mot muslimerna, inte mot icke muslimerna.

Hur skall Jizyah skatten inhämtas från icke muslimerna?

Imam Nawawi, som har kommenterat dessa som skulle komma att pålägga förnedring i samband med att betala Jizyah, säger,

’’När det gäller den ovannämnda praktiken (hay’ah), känner jag inte till något trovärdigt stöd för detta utförande och det nämns bara av Khurasan lärda. Majoriteten (jumhur) av lärda säger att Jizyah skall tas med mildhet, som om man tar emot en skuld (dayn). Den tillförlitliga korrekt åsikten är att denna praktik är ogiltlig och de som hittade på det ska motbevisas. Det berättades inte av profeten eller någon av de rättledda kaliferna gjorde någonting sådant när de samlade in Jizyah.’’ (Rawdat al-Talibin, volym 10, sidor 315-16).

Ibn Qadama sa också att profeten (fred vare med honom) och fyra kalifer sade att ta Jizyah ska göras med mildhet och respekt. (Al-Mughni, volym 4, sid 250).

En gång under ’Umar ibn al-Khattas regim, erbjöd en Jizyah insamlare de insamlade skatterna från folket till ’Umar, som blev upprörd över det höga beloppet och frågade honom om han hade belastat folket. Han svarade, ’’Nej, inte alls! Vi tog bara från överskottet och lagliga skatter.’’ ’Umar frågade, ’’Utan påtryckning eller förföljelse?’’ Mannen svarade, ’’Ja’’. ’Umar sa sen till honom, ’’All ära till Allah den Allsmäktige att de icke muslimska medborgarna inte har förtryckts under mitt styre. (Ibn Salam, Imam Abu ’Ubayd al-Qasim, Al-Amwal, sid 43. Se också Ibn Qadmah, Al Mughni, volym 9, sid 290 & Ibnul Qayyim, Ahkam Ahlul Dhimma, volym 1, sid 139)

De lärda i Islam har tagit konsensus i att det är tillåtet att ta Jizyah från icke muslimer i välgörenhetens namn. För en gång fanns det icke muslimer som insisterade på att ’Umar ibn Al-Khattab skulle gå med på att ta Jizyah från dem efter att de kallade det för välgörenhet och han accepterade det. (Ibn ’Abideen, al-Hashiya, volym 3, sid 432. Ibn Rushd, Bidaayat al Mujtahid, volym 6, sid 101. Ibnul Qayyim, Zad Al Ma’aad, volym 3, sid 643. Ibn Qudama, Al Mughni, volym 10, sid 590-91)

Flera jurister förstod att ordet (‘’saghirun’’ i Koranen 9:29) antyder att dhimmis måste förödmjukas när de betalar Jizyah. Den store lärde Ibnul Qayyim motbevisar denna tolkning. Efter att ha citerat olika åsikter, säger han:

‘’Detta är grundlöst och versen antyder inte det. Det finns inte berättat att profeten eller följeslagarna handlade på det sättet. Den korrekta åsikten gällande denna vers är att ordet ’’saghur’’ betyder ’’accepterande’’ av icke muslimer för den muslimska rättens strukturen och deras betalning av Jizya. (Akham Ahlul Dhimma, volym 1, sid 23-24).

Hur skall muslimer behandla icke muslimer som människor?

Ali skrev till Kharajs insamlare:

’’När ni kommer till dem, sälj inte deras klädesplagg förvarade för vinter eller sommar, eller mat som de äter, eller djur som de behöver. Piska inte någon av dem för en dirham, tvinga dem inte att stå på ett ben för en dirham. Sälj inte något av deras husgeråd för att betala Kharaj, eftersom vi accepterar från dem det som de har. Om ni inte följer mina order, kommer Allah att straffa er i min närvaro. Och om jag får ta emot något klagomål mot er angående detta, kommer era tjänster att avslutas. Officeren sa, ’’Då återvänder jag till dig som jag har lämnat dig.’’ (Abu Yusuf, Al-Kharaj, sidor 15-16, As-Sunana Al-Kubra, volym 9, sid 205).

’Umar ibn Al Khattab såg en gång en äldre judisk tiggare som han ansåg vara nödställd. Han beordrade statens företrädare att betala honom för hans levebröd, och noterade, ’’Det är orättvist om vi samlar in capita skatt från honom i hans ungdom och överger honom på hans ålderdom.’’ (Abu Yusuf, Al-Kharaj, sid 126).

Kalifen ’Umar ibn Abdul Aziz försäkrade att de från dhimmis som blev gamla och förlorade sin styrka försågs med pengar från skattkammaren. (Al Amwaal, volym 1, sid 170).

En gång när ’Umar var på väg till Syrien, stötte han på några kristna spetälska vid Jabia. Han beordrade den ansvariga för finanserna att ge dem hjälp från Zakah fonderna och sörja för dem. (Al-Baladhuri, Futuh Al-Buldan, sid 177)

Imam An-Nawai har sagt i sin bok, Al-Munhaj:

’’En av fard kifayahs (den islamiska termen för kollektiv plikt) plikter är att en medborgare ska få stöd om han inte har passande kläder, och att han ska få mat om han inte har någon mat och inte förses från fattigfonden eller från regeringens skattkammare.

’Allama Shams ad-Din ar-Ramili ash-Shafi’i klargör i sin bok, Nihaya Al-Muhtaj lla Sharh Al-Minhaj att icke muslimer är desamma som muslimer när det gäller detta och att beskyddet av dem från lidande är en plikt för det islamiska samhället. Han förklarar vidare att det finns två åsikter om detta ämne: (1) Att förse muslimer med medel för att kunna beskydda sina liv, och (2) Att förse med passande försörjning. Då den andra punkten är mer erkänd, ska de ges passande kläder och passande mat i enlighet med sommar och vinter säsongerna, inklusive medicin, behandling, och tjänstekostnader. Muslimerna ska också kämpa för att befria deras icke muslimska krigare från fängelse. (Yusuf Al Qaradawi, Non Muslims in the Islamic Society, sidor 8-9).

Under ‘Umar ibn Al Khattabs kalifat, kom en delegation en gång till honom från ett av länderna där muslimerna styrde över dhimmis och ‘Umar var orolig över hur muslimerna behandlade dhimmis så han frågade mannen om dhimmis hade det bra och delegaten försäkrade ‘Umar att de hade det bra. (Taareekh at-Tabari, volym 2, sid 503).

Profeten Muhammad (fred vare med honom) sade:

Sunan Abu Dawud
Bok 19, nummer 3046
Berättat av ett antal av profetens följeslagare:

Safwan berättade från ett antal av Allahs Budbärares följeslagare (fred vare med honom) med auktoritet från deras fäder som var släktingar till varandra. Allahs Budbärare (fred vare med honom) sade: Var medvetna om, utifall någon av er gör något fel mot en man som står under kontrakt, eller förminskar hans rätt, eller tvingar honom att arbeta bortom hans kapacitet, eller tar någonting från honom utan hans tillåtele, ska jag åberopa det för honom på Domedagen. (Shaykh Albani har angivit att denna hadith är sahih i Sunan Abu Dawud 2626).

Sahih Muslim
Bok 032, nummer 6327:

’Urwa berättade med auktoritet av hennes fader att Hisham b. Hakim b. Hizam råkade passera förbi några människor i Syrien som hade blivit tvingade till att stå i solen och olivolja hälldes över deras huvuden. Han sade: Vad betyder det här? Han fick veta: De straffas för (att inte ha betalt) Kharaj (statsintäkter). När han hörde det sade han: Allah kommer att straffa de som plågar människor i denna värld (utan någon giltlig orsak).

Bok 032, nummer 6328:

Hisham berättade med auktoritet från sin fader att Hisham b. Hakim b. Hizam råkade passera förbi människor, Syriska bönder, som hade tvingats att stå i solen. Han sade: Vad är det med dem? De sade: De har kvarhållits för Jizya. Då sade Hisham: Jag bevittnar till det faktum att jag hörde Allahs Budbärare (fred vare med honom) sägandes: Allah kommer att plåga de som plågar människor i den här världen.

Bok 032, nummer 6329

Denna hadith berättas med auktoritet av Hisham med samma kedja av berättare och han gjorde detta tillägg från Jarir att (Hisham b. Hakim) gick till ’Umar b. Sa’d som då var ledare i Palestina och han berättade för honom denna hadith och han (underkastande profetens ord) beordrade dem att de skulle släppas fria, så de släpptes fria.

Bok 032, nummer 6330

’Urwa b. Zubair berättade att Hisham b. Hakim hittade en person (Hims ledare) som hade kvarhålligt några Nabateans i samband med betalning av Jizya. Han sade: Vad betyder det här? Jag hörde Allahs Budbärare (fred vare med honom) sägandes: Allah kommer att plåga de personer som plågar människor i den här världen.

’Umar ibn Al Khattab sa precis före han dog:

Sahih Bukhari
Volym 2, bok 23, nummer 475
Berättat av ‘Amr bin Maimun Al-Audi:

Jag såg ’Umar bin Al-Khattab (när han blev knivhuggen) och han sade, ’’Oh ’Abdullah bin ’Umar! Gå till de troendes moder ’Aisha och säg, ’Umar bin Al-Khattab sänder sina hälsningar till dig’ och be henne att tillåta mig att bli begraven med mina följeslagare.’’ (Så Ibn ’Umar överförde budskapet till ’Aisha.) Hon sade, ’’Jag hade tanken att själv få ha den platsen men idag föredrar jag honom (’Umar) framför mig själv (och tillåter honom att begravas där.)’’ När ’Abdullah bin ’Umar återvände, frågade ’Umar honom, ’’Vilka (nyheter) har du med dig?’’ Han svarade, ’’Oh ledare för de troende! Hon har tillåtet dig (att begravas där).’’ När ’Umar hörde detta sade han, ’’Ingenting var viktigare för mig än att få begravas på den (heliga) platsen. Så när jag dör, bär mig dit och hälsa till henne (’Aisha) från mig och säg, ’Umar bin Al-Khattab ber om tillåtelse och om hon ger tillåtelse, så begrav mig (där) och om hon inte gör det, ta mig då till begravningsplatsen för muslimerna. Jag tror inte att någon person har mera rätt till kalifatet än de som Allahs Budbärare (fred vare med honom) alltid var nöjd med fram tills han dog. Och den som väljs av folket efter mig kommer att bli kalif och ni mitt folk måste lyssna på honom och lyda honom,’’ och sedan nämnde han ’Uthman, ’Ali, Talha, Az-Zubair, ’Abdur-Rahman bin ’Auf och Sad bin Abu Waqqas.

Då detta skedde kom det en ung man från Ansar och sade, ’’Och ledare för de troende! Var glad för Allahs (swt) goda nyheter. Den grad som du har i Islam är känt för dig, sedan blev du kalif och du styrde med rättvisa och sedan har du blivit utnämnd med martyrskap efter allt detta.’’ ’Umar svarade, ’’Oh son till min broder! Må alla dessa privilegier uppväga (mina tillkortakommanden), så att jag varken förlorar eller vinner något. Jag rekommenderar min efterträdare att vara god mot de tidiga utvandrarna och erkänna deras rättigheter och att skydda deras ära och heliga ting.

Jag rekommenderar honom också att vara god mot de som tillhör Ansar och som fanns före dem, som hade hem (i Medina) och som har antagit deras tro. Han bör acceptera det goda bland de rättfärdiga bland dem och borde ursäkta deras missdådare. Jag rekommenderar honom att hålla fast vid regler och bestämmelser gällande Allahs (swt) Dhimmis (de beskyddade) och Hans Budbärare, för att helt uppfylla deras kontrakt och kämpa för dem och att inte beskatta (överbeskatta) dem bortom deras möjligheter.’’
’Umar sade det ovanstående trots att han blev huggen av en icke muslim. (Se också volym 5, bok 57, nummer 50).

Ett annat exempel är uttalandet av en berömd klassisk Islam lärd, imam Awza’i som i sitt brev till Abbasid guvernören Salih b. ’Ali b. Abdullah angående Förbundets folk skrev,

’’De är inte slavar, så var uppmärksamma så ni inte förändra deras status efter att de har levt i frihet. Förbundets folk är fria. (Abu Ubayd, al-Amwaal, sid 170, 171 & Dr. Abd al-Karim Zaydan, Akham al-Dhimmiyin wal-Musta’minin, sid 77).

Det handlar inte bara om att beskydda dhimmis från fysisk skada, utan också från förtal och baktal. För det är inte tillåtet för någon att tala illa om dhimmis utan en rättfärdig anledning samma som gentemot muslimerna. (Al Farooq, volym 3, sid 14)

På liknande sätt är en muslim förpliktigad att dömas för förtal om han förtalar en man eller kvinna som beskyddas av förbundet. (Fadh Muhammad Ali Masud, Huquq Ghayr is-Muslimeen fid-Dawla al- Islamiyya, sidor 138-149, Saleh Hussain Aayed, ’Huquq Ghayr al-Muslimeen fi Bilad il-Islam, sidor 32-33 & Dr. Abd al-Karim Zaydan, ’Akham al-Dhimmiyin wal-Mustami’nin, sid 254)

Zakariya al-Ansaari sa:

’’Baktal av en kafir är haram om han är en dhimmi (en icke muslim som lever under islamiskt styre), eftersom det avskräcker dem från att acceptera Jizyah och det är emot dhimmah avtalet (överenskommelse mellan icke muslimska undersåtar och den islamiska staten) och profetens ord (Allahs fred och välsignelser vare med honom). ’Den som ger en spydig kommentar till en dhimmi har förtjänat Helvetet.’ Berättat av Ibn Hibbaan i hans Sahih). Det är tillåtet (att baktala en kafir) om han är harbi (en som befinner sig i krig mot muslimerna), eftersom profeten (Allahs fred och välsignelser vara med honom) brukade beordra Hassan att i skrift smäda mushrikeen.’’ (Asna al-Mutaalib ma’a Haashiyatihi, volym 3, sid 116).

Ahmad ibn Hajar al-Haythami sa i al-Zawaajir ’an lqtiraaf al-Kabaa’ir (volym 2, sid 27):

’’Al-Ghazaali frågades om förtal av en kafir. Han sade: När det gäller en muslim, är det förbjudet av tre orsaker: för att väcka anstöt, för att kritisera Allahs skapelse, för Allah är Skaparen av Han slavars gärningar; och att slösa tid vid något som inte är till någon fördel. Det första är haram, det andra är makrooh och det tredje är inte det bästa man kan göra. När det gäller dhimmi, så är han som muslimen så länge som det gäller att skada honom, eftersom Laggivaren skyddar hans heder, blod och egendom. Det sades i al-Khaadim, att den första åsikten är korrekt. Ibn Hibbaan berättar i sin Sahih att profeten (Allahs fred och välsignelser med honom) sa, ’’Den som säger en spydig kommentar om en jude eller en kristen förtjänar Helvetet.’ Meningen med att säga en spydighet är att få någon att höra någonting som kommer att väcka anstöt för honom. Det finns inget starkare bevis för detta än detta, dvs det är haram. Al-Ghazaali sa: när det gäller harbi, är det föregående inte haram, och det andra och tredje är makrooh. När det gäller den som begår bid’ah (förnyelse), om han genom det blir en kafir, då är han som en harbi, annars är han som en muslim, men att tala om honom när det gäller hans bid’ah är inte makrooh. Ibn al-Mundhir sa, när det gäller profetens (Allahs fred och välsignelser med honom) ord, ’’Det är ert omnämnande av er broder om det han ogillar,’’ det indikerar att i fallet när det gäller en som inte är er broder, såsom en jude eller en kristen eller efterföljare av någon annan religion, eller en vars bid’ah har försatt honom bortom Islams ljus, så finns det inget baktal i det fallet.’’

Al Hassan har berättat att när man ger sina kondoleanser till en Dhimmi som har mist någon (någon som har dött) säg till honom, ’Ingenting drabbar dig förutom gott.’ (Ibnul Qayyim, Akham Ahlul Dhimma, volym 1, sid 161).

Kan icke muslimer fritt praktisera sin tro i en islamisk stat?

’Umar ibn Al Khattab försäkrade säkerhet för dhimmis i Jerusalem och Al Lids liv, pengar, kyrkor och försäkrade att de inte var tvingade att lämna deras religion och att de inte skadades pga av det. (Se Taareekh at-Tabari, volym 4, sid 449) Khalid ibn Al Waleed gjorde samma för folket i Damaskus när det var erövrat. (Se Fatoohil Baldan för Al Baladaari)

En moderat grad av tolerans är att tillåta en individ att tro på den tro som han vill. I detta fall, är han varken tvingad att förkasta sina religiösa plikter inte heller är han tvingad att handla tvärtemot sin tro. En jude tex tror att arbeta på lördagar är förbjudet i hans tro. Att tvinga honom att arbeta på den dagen är därför inte tolerant. På samma sätt när det gäller en kristen som går till kyrkan på söndagar, det är en del av hans tro, och han ska inte förhindras från att närvara i den. (Det sägs i Hanbali Ghayat Al-Muntaha och dess kommentar: ’’Att tvinga en jude att arbeta på lördag är förbjudet. Denna order gäller i hans fall eftersom han inte är förpliktigad att arbeta på sin sabbatsdag, enligt Shari’ah. En hadith berättad av imam Nasa’i och auktoriserad av At-Tirmidhi säger: ’’Och speciellt ni judar ska inte begå någon föreseelse på lördagar.’’)

Man måste dock notera att ens religion kommer i direkt kollision med Islam, så har islamisk lag företräde.

Det är tex inte tillåtet för kristna att gå omkring och predika deras tro i ett islamiskt land även om de tror att det är obligatoriskt för dem att göra det. Orsaken är att detta direkt kolliderar med Islam som förbjuder det. Man kan fråga sig, ’’Varför låter ni inte icke muslimerna predika sin tro och låt folket fritt acceptera eller förneka? Det är deras personliga val.’’ Om vi använder samma logik skulle vi kunna argumentera för, ‘’Varför låter ni inte bara droghandlarna sälja deras droger och låt folket fritt acceptera eller förneka? Det är deras personliga val.’’

I Islams ögon, så är icke muslimen som predikar sin tro värre än droghandlaren som säljer droger. Om droghandlaren råkar att övertyga någon att köpa sina droger så är den skada som det kan möjligen vålla den personen att hans kropp dör av en överdos.

Om dock icke muslimen råkar att övertyga någon att acceptera hans falska religion så kan den största skadan bli att vålla den personen att hans själ dör pga av korruption och han kan sluta med att hamna i Helvetet i evighet.

Om vi har en moralisk plikt att beskydda muslimska medborgare från droghandlare då har vi mer än en plikt att beskydda dem från tvivel och lögner från icke muslimer som försöker att predika deras falska religion. (Se 5:e Moseboken 13:6-11 och se hur Gud i Bibeln tog itu med dem som predikade en annan tro.)

Således är det gränsen som Islam har förelagt när det gäller religiös frihet. Det kan inte gå så långt som att andra människor påverkas och kommer bort från den islamiska tron. Det kan antas att USA inte kommer att ge hinduer den religiösa friheten att praktisera sati eftersom det skulle resultera i en fysisk död för någon. Islam ger inte den religiösa friheten till de som predikar om falska religioner eftersom det skulle resultera i en andlig död för någon och det är mycket värre.

En kristen kan argumentera för ‘’Men att predika Jesus Gospel är obligatoriskt för mig’’, ja men det är också obligatoriskt för muslimer att försäkra sig om att han inte gör det i en islamisk stat. Varför måste vi vara de som kompromissar med vår tro och inte den kristna? Om muslimer är de som har makten (dvs de har en islamisk stat) då skulle de påbjuda regler som ger Islam företräde framför allting annat.

Ibn Ishaq har i sin Sirah (profetens biografi) sagt:

’’När den kristna Najrani delegationen kom till profeten i Medina, gick de in i hans moské på eftermiddagen för att träffa honom. Det var deras bönetid, så de började att utföra sin bön i moskén. Några muslimer skulle förhindra dem från att göra det, men profeten, fred vare med honom, sa, ’Låt dem be.’ Så de vände sig österut och utförde sin bön.’’

I tillägg till förbundet som gjordes av profeten med de kristna från Najran, placerade dem under beskydd av Allah och hans profet och gav dem beskydd av deras rikedom, religion och kyrkor, det är vad som gjordes av ’Umar bin Al Khattab med medborgarna i Iliya’ (Jerusalem), och som säger:

’’Detta är det beskydd som Allahs tjänare, ’Umar ibn Al Khattab, befälhavare för de troende erbjuder till dem (icke muslimer): ’’Beskydd av deras liv, egendom, kyrkor, kors och hela deras samfund. Deras kyrkor får inte ockuperas, demoleras eller skadas, inte heller får deras kors eller någonting annat som tillhör dem röras. De får inte tvingas att överge sin religion, inte heller ska de skadas. Ingen av judarna kommer att leva med dem i Illiya’ (Jerusalem).’’ (Tarikh At-Tabari, volym 3, sid 609)

När det gäller Ummayad och Abbasin perioderna, säger Will Durrant i sin ’The Story of Civilisation’:

’’För dessa Dhimmis – kristna, zoroaster, sabeér, judar – erbjöd Umayyad kalifatet en grad av tolerans som knappast kunde hitta sin jämställdhet i något samtida kristet land. De var tillåtna fritt praktiserande av sin tro, bevarande av deras kyrkor, på villkor att de bar en utmärkande honungsfärgad dräkt, och betalade en koppskatt på en till fyra dinarer ($ 4.75 till $ 19.00) per år beroende på deras inkomst. Denna skatt berörde endast de icke muslimer som var kapabla till militärtjänstgöring; den påfördes inte på munkar, kvinnor, tonåringar, slavar, gamla, krypplingar, blinda eller väldigt fattiga. I gengäld var dhimmis ursäktade (eller uteslutna) från militärtjänstgöring, undantagna från två och en halv procents skatt för samfundsvälgörenheten, och fick beskydd av regeringen. Deras vittnesmål var inte tillåtna i muslimska domstolar, men de var tillåtna att ha självstyre under deras egna ledare, domare och lagar.

Kristna kättare som förföljts av patriarkerna i Konstantinopel, Jerusalem, Alexandria eller Antioch var nu fria och trygga under ett muslimskt styre som ansåg att deras tvister var ganska obegripliga. På 800-talet, utsåg den muslimska guvernören i Antioch en speciell väktare för att avhålla kristna sekter från att massakrera varandra i kyrkan. Munkkloster och nunnekloster blomstade under de skeptiska Umayyaderna: araberna beundrade munkarnas arbete gällande jordbruk och nyodling, hyllade klostervinskördarna och var roade av att resa, i skuggan av de kristnas klostrens gästfrihet. Under en tid var relationerna mellan de två religionerna så gynnsamma så att kristna som bar kors på deras bröst samtalade i moskeér med muslimska vänner. Den Muhammedanska byråkratin hade hundratals kristna anställda: kristna fick så ofta höga poster att det framkallade muslimska klagomål. Sergius, fader till St. Johannes av Damaskus, var finansminister till Abd-al-Malik, och Johannes själv, den siste av grekiska kyrkofädrar, var chef för rådet som styrde Damaskus. Kristna i öst ansåg i allmänhet att islamiskt styre som ett mindre ont, än den bysantiska regeringen och kyrkan. Trots, eller pga denna tolerans policy som gällde i tidig Islam, så vann den nya tron av sig själv de flesta av de kristna, nästan alla zoroaster och hedningar, och många av judarna i Asien, Egypten och Nordafrika.’’ (Will Durant, The Story of Civilisation: The Age of Faith, volym 4, sidor 218-219).

Khalid ibn al-Walid, skrev i sitt förbund med folket av Anat,

’’De är tillåtna att ringa i deras klockor vid vilken tidpunkt som helst dag eller natt, förutom vid den islamiska bönetiden. De är tillåtna att bära deras kors under deras högtider.’’ (Abu Yusuf, Al-Kharaj, sid 146).

Den berömda historikern Al-Maqizi har i sin bok givit flera exempel och sammanfattar,

’’Det råder enighet om att alla kyrkor i Kairo etablerades efter Islams ankomst.’’ (Se Islam och Dhimmis av Dr. Ali H. Al-Kharabotaly, sid 139).

Imam Al Tahawi säger att rättsvetenskapligt lärda har antagit konsensus som som går med på att dhimmis inte är förbjudna att dricka deras alkohol och äta deras kött. (Ekhtilaaf al fuquhaa’, sid 233).

’Umar ibn Abdulazis, en muslimsk ledare, hade svårt att acceptera att icke muslimerna fortsatte att följa deras sociala bestämmelser som stod i motsats till islamiska föreskrifter. Han skrev ett brev till Hasan al-Basri och ville ha hans rättsrådgivning, ’Hur kommer det sig att de rätt vägledda kaliferna före oss lämnade Förbundets folk som de gjorde, gifte sig med nära släktingar och höll sig med svin och vin?’ Hasan svarade, ’De betalade jizya så att de kunde fortsätta praktisera det som de hade trott på, och ni ska endast följa islamisk lag, inte hitta på någonting nytt.’ (Maududi, Abul ’Ala, ’The Rights Of The People of Covenant In The Islamic State’, sid 22).

Gustave Lebon säger:

‘’Från de sagda verserna i Koranen kan vi se att Muhammads tolerans gentemot judar och kristna var sannerligen stort. Ingen av grundarna av religionerna som framkom före hans tid, speciellt Judendom och Kristendom, har talat eller handlat på detta sätt. Sedan såg vi hur kaliferna följde hans traditioner. Denna tolerans har erkänts av några europeiska lärda som djupt har betraktat arabisk historia. Den följande citeringen, som jag har tagit från deras talrika böcker bevisar att det inte endast exklusivt handlar om våra åsikter. Robertson säger i sin bok The History of Charles V  att muslimer är de enda människor som innehar en iver för deras tro såväl som en andlig tolerans gentemot efterföljare av andra religioner. Trots att de kämpar för Islams skull och dess spridning, de låter de vara som inte känner till deras religion fria att hålla fast vid deras egna religiösa läror. (Gustave Lebon, Arab Civilisation (översättning ’Adil, Za’aytar, sid 128).

Patriarken Ghaytho skrev:

’’Araberna, till vilka Herren har givit kontrollen över världen, behandlar oss som ni känner till, de är inte fiender till kristna. De ärar vårt samfund, och behandlar våra präster och helgon med värdighet, och erbjuder hjälp till kyrkorna och klostren.’’ (Arthur Stanley Tritton, The Peope Of The Covenant In Islam, sid 158).

Gustav Lebon skriver:

’’Araberna skulle lätt ha kunnat förblindas av deras första erövringar, och hade kunnat begå de orättvisor som ofta begås av erövrare. De skulle kunna ha felbehandla de slagna motståndarna eller tvingat dem att omfamna deras religion, som de önskade sprida över hela världen. Men araberna undvek det. De tidiga kaliferna, som hade ett politiskt snillrikt sätt som var ovanligt i framställandet av en ny religion, insåg att religioner och system inte kan påläggas genom tvång. Så de behandlade folket i Syrien, Egypten, Spanien och varje land som de tog över med stor vänlighet, som vi har sett. De lät deras lagar, bestämmelser och trossytem vara intakta och pålade dem endast jizya, som var ömkligt när man jämför med vad de hade fått betala i skatt tidigare, i utyte för att få behålla deras säkerhet. Sanningen är att nationer aldrig hade känt till erövrare som var mer toleranta än muslimerna, eller en religion mer tolerant än Islam.’’ (Lebon, G., The Civilisation Of The Arabs, sid 605).

Den amerikanske historiken Will Durant skrev:

Vid tidpunkten för Umayyad kalifatet, så erhöll Förbundets folk, dvs kristna, zoroaster, judar och sabeér alla ett mått av tolerans som vi inte ens idag kan finna i kristna länder. De var fria att praktisera ritualerna i deras religion och deras kyrkor och tempel bevarades. De erhöll självstyre i det som de var underställsa religiösa lagar givna av lärda och domare. (Will Durant, The Story of Civilisation, volym 13, sid 131-132).

Muslimer beskyddade kristna kyrkor i de länder som de ockuperade så att de inte skulle skadas. I ett brev till Simeon, skrev ärkebiskopen av Rifardashir och ledare för alla biskopar i Persien, skrev Nestorian patriark Geoff III:

’’Araberna, till vilka Gud har givit kraften över hela världen, känner till hur rika ni är, för de lever bland er. Trots detta, angriper de inte den kristna trosläran. Tvärtom, de har sympati för vår religion, och de högaktar våra präster och helgon från vår Herre, och de donerar älskvärt till våra kyrkor och kloster.’’ (Sir Thomas Arnold, Invitation to Islam, sid 102).

En av de muslimska kaliferna, Abdul-Malik, tog Johannes kyrka från kristna och gjorde delvis den till en del av en moské. När ’Umar bin Abdulazis efterträdde honom som ny kalif, klagade de kristna till honom om vad hans företrädare hade gjort med deras kyrka. ’Umar skrev till guvernören att en den delen av moskén rättfärdigt var deras skulle återlämnas till dem om de inte skulle komma överens med guvernören om en ekonomisk ersättning som skulle tillfredsställa dem.’’ (Yusuf Qaradawi, ’Ghayr al-Muslimeen fil-Mujtama’ al-Islami’, sid 32).

Klagomuren i Jerusalem är för historiker känd att vara en av de heligaste platserna för dyrkan i Judendomen. För en tid sedan, begravdes den helt under skärvor och högar av skräp. När den ottomanska kalifen Sultan Sulayman fick kännedom om detta, beordrade hans sin guvernör i Jerusalem att flytta bort alla skärvor och skräp, rengöra området och återställa klagomuren, och göra den tillgänglig för judarna att besöka.’’ (Abdul-Latif Hussayn, ’Tasamuh al-Gharb Ma’l-Muslimeen’, sid 67).

Lebon skriver:

’’Den tolerans som Muhammad hade gentemot judar och kristna var storslagen; grundarna av andra religioner som framträdde före honom, Judendom och Kristendom i synnerhet, föreskrev inte sådan god vilja. Hans kalifer följde samma policy, och hans tolerans att blivit erkänd av såväl skeptiker som troende när de studerat arabernas historia på djupet.’’ (Gustave Lebon, Arab Civilisation, sid 128).

Robertson skrev:

’’Endast muslimerna själva kunde förena deras iver för deras egen religion med tolerans för utövare av andra religioner. Även när de bar med sig svärd in i krig för frihet för deras religion att spridas, lät de dem vara som inte önskade det och att fritt anamma deras egna religiösa läror.’’ (Citerat i Saleh Hussain Aayed, Huquq Ghayr al-Muslimeen fi Bilad il-Islam, sid 26).

Sir Thomas Arnold skrev:

’’Vi hörde aldrig rapporter om några planerade försök att tvinga icke muslimska minoriteter att acceptera Islam, eller någon organiserad förföljelse riktad mot att upplösa den kristna religionen. Om någon av kaliferna skulle ha valt någon av dessa inrikningar, skulle de ha överväldigat Kristendomen med samma lätthet som Ferdinand och Isabella landsförvisade Islam från Spanien, eller på det sätt som Louis XIV gjorde följandet av protestantism till ett straffbart brott i Frankrike, eller som judarna landsförvisades från England för 350 år sedan. Vid den tidpunkten var österländska kyrkor helt isolerade från resten av den kristna världen. De hade inga anhängare i världen då de ansågs vara en kättersk sekt i Kristendomen. Att de existerar fram till denna dag är det starkaste beviset för den islamiska regeringens toleranta policy gentemot dem.’’ (Sir Thomas Arnold, Invitation To Islam, sidor 98-99).

Den amerikanske författaren Lothrop Stoddard skrev,

’’Kalifen ’Umar la ner mycket möda på att bevara okränkbarheten av kristna heliga platser, och de som blev kalifer efter honom följde i hans fotspår. De ansatte inte alla de samfund av pilgrimmer som årligen kom från varje hörn av den kristna världen för att besöka Jerusalem.’’ (Lothrop Stoddard, The Islamic World At Present, Volym 1, sid 13-14).

Verkligheten är att icke muslimer behandlades med mer tolerans bland muslimerna än någonting annat som de hade erfarit med andra sekter inom deras egen religion. Richard Stebbins talade om den kristna erfarenheten under turkarnas styre:
’’De (turkarna) tillät dem alla, romersk katoliker och grekisk ortodoxa, att bevara deras religion och följa deras samveten som de ville: de tillät dem att ha deras kyrkor för att kunna utföra sina heliga ritualer i Konstantinopel och på många andra platser. Detta är i kontrast till vad jag kan bevittna om då jag har levt i Spanien under tolv år; vi var inte bara tvugna att närvara vid deras papalistiska festivaler, utan våra liv och våra barnbarns liv var också i fara.’’ (Yusuf Qaradawi, al-Aqaliyyat ad-Diniyya wa-Hal al-Islami, sidor 56-57).

Thomas Arnold nämner i sin ’Invitaion to Islam’ att det fanns många människor i Italien vid den tidpunkten som längtade efter det Ottomanska styret. De önskade att de skulle beviljas att få åtnjuta samma frihet och tolerans som ottomanerna gav till kristna undersåtar, för de hade misströstat att kunna nå det under en kristen regering. Han nämner också att många judar flydde undan förföljelse i Spanien i slutet av 1400-talet och tog tillflykt till ottomanska Turkiet. (sid 183).

År 638, utvidgade det islamiska imperiet dess välde till Jerusalem. Rashidun armén var upptagna med en byzantisk armé bestående av imperialistiska trupper så väl som lokal värvning. Den romerska kejsaren Herakles hade blivit sjuk och kunde inte leda sina armeér för att stå emot arabiska erövrarna från Syrien och Palestina år 634. Rashidun kalifatets styrkor erövrade Damaskus år 634 e.Kr. under ledning av Khalid ibn Walid. (’’Syria’’. Encylopadia Britannica). Monofysiter och judar i Syrien välkomnade de arabiska erövrarna, då de var missnöjda med den byzantiska förföljelsen och taxeringen, och mottagliga för de lägre skatter som erbjöds under den nya regimen. (’’Ghassan’’. Encyclopedia Britannica). De arabiska stammarna hade också en betydande ekonomi, kultur och familjeband med dominerande arabiska medborgare i den produktiva halvmånen. När Herakles samlade ihop sina trupper mot muslimerna och muslimerna hörde att de skulle komma och möta dem vid al-Yarmuk, så återbetalade muslimerna till innvånarana i Hims karah (andel) som de hade tagit från dem och sa, ’’Vi är upptagna med att stödja och beskydda er. Ta hand om er själva.’’ Men folket i Hims svarade, ’’Vi tycker om ert styre och rättvisa mycket mer än en stat av förtryck och tyranneri som vi hade tidigare. Herakles armé skall vi sannerligen, med er ’amils’ hjälp, driva tillbaka från staden.’’ Judarna reste sig upp och sa, ’’Vi svär vid Torah, ingen av Herakles guvernörer ska gå in i Hims stad såvida vi först inte besegras och är utmattade!’’ När de hade sagt det stängde de portarna till staden och vaktade dem. Innevånarna i andra städer – kristna och judar – som hade kapitulerat till muslimerna, gjorde detsamma och sa, ’’Om Herakles och hans följeslagare vinner över muslimerna kommer vi att få återvända till våra tidigare villkor, annars ska vi bibehålla vår nuvarande stat så länge som antalet är med muslimerna.’’ När de ’’otroende’’ med Allahs hjälp hade besegrats och muslimerna vunnit, öppnade de portarna till deras städer, gick ut med sångarna och musikerna som började att spela, och betalade kharaj.’’ (P.K. Hitti och F.C. Murgotten, Studies in History, Economics and Public Law, sidor 207-211).

Det är värt att återigen framhålla följande punkt. Existensen av icke muslimer under århundraden genom den muslimska världen, från det moriska Spanien till sub-sahariska Afrika till Egypten, Syrien, Indien, och Indonesien är mycket tydliga bevis på religiös tolerans utvidgat av Islam till folk med andra trosinriktningar. Denna tolerans ledde även fram till utplåningen av muslimer, så som i Spanien, där de återstående kristna tog övertaget av muslimernas svaghet, attackerade dem och piskade dem ut från Spanien genom att döda dem, tvinga dem att konvertera, eller utvisning.

Etienne Denier skrev,

’’Muslimerna är tvärtemot vad många tror. De använde aldrig tvång utanför Hejaz. Kristnas närvaro var ett bevis på detta faktum. De bibehöll deras religion i total säkerhet under de åtta århundraden som muslimerna styrde deras länder. En del av dem hade höga poster i Cordobas palats, men när samma kristna vann makten över landet, var plötsligt deras första angelägenhet att utrota muslimer.’’ (Etienne Denier, Muhammad The Messenger Of God, sid 332).

I muslimska Spanien,

’’Tusentals judar och kristna levde i fred och harmoni med deras muslimska överherrar.’’ (James Burke, The Day The Universe Changed, sid 38 ).

Självfallet så var det så tills de kristna kom och massakrerade muslimerna. Vg besök denna länk och läs mera om muslimsk tolerans i icke muslimska Spanien, som dessvärre ledde fram till deras egen slakt.

Kan icke muslimer blomstra i en islamisk stat?

Som situationen under Abbasidperioden, den gyllene tiden för den islamiska civilisationer, säger Kharbutali:

’’Under Abbasidperioden hade flera icke muslimska dignitärer ett välkänt rykte, en var Jarzia bin Bakhrishu’, läkare hos ’Abbasid kalifen Abu Ja’far al-Mansur. Kalifen var mycket nöjd med honom och ärade honom generöst. Sedan fanns det också Jibril Ibn Bakhtishu’, läkare hos kalifen Harun ar-Rashi, som sade om Jibril: ’Den som vill söker min hjälp ska kontakta Jibril, för jag gör allt det som han ber mig om och begär av mig.’ ’En läkares månadslön var vid den tidpunkten 10,000 dirham. Masaweih, en av Harun ar-Rashids läkare, fick årligen ta emot 1.000 dirham, och vid slutet av varje år, 20,000 mer.’’ (Hasan Ali Kharbutali, Islam and Ahl Adh-Dhimma).

Adam Mitz skriver:

’’Islamisk shari’ah förnekade inte icke muslimerna några tillfällen att arbeta. De var upptagna med lönsamma yrken, de var penningväxlare, handlare, juvelerare, och affärsmän, läkare och hyresvärdar. De organiserade sig själva på ett lönsamt sätt. Tex så var de flesta av valutahandlarna och juvelerarna i Syrien judar; de flesta läkare, tjänstemän och skrivare var kristna. Den kristne ledaren i Baghdad var läkare hos kalifen; judarnas ledare och affärsmän var anställda hos kalifen.’’ (Mitz, Adam, The Islamic Civilization in the Forth Century A.H. (översatt av Muhammad Abdul Hadi Abu Rida) 4th ed., Basel, Schweiz. Se sektionen ‘Jews and Christians’’, volym 1, sid 86).

Tritton säger att under det första och andra århundradet av Hijrah hade araberna goda relationer med deras undersåtar i Arts. Dessa relationer var grundade på vänlighet. Den islamiska staten anställde ingenjörer och olika sorters arbetare som inte var muslimer. Många icke muslimer fullföljde sina studier under Khalil ibn Ahamd och Sibaweh, så till den utsträckning att hans ord blev den avgörande referensen på arabiska. (Al-Asfahani, Kitab Al-Aghani, volym 3, sid 136) Yahya ibn ’Adi ibn Humaid, en lärd med djupgående kunskap i logik, studerade under Al-Farabi. Thabit ibn Quarra studerade ’Ali ibn Al-Walid och Mu’tazilah. Han var den bäste kalligrafikern och en man bra på bokstäver. Hans böcker och sammanställning bevisar att han var en man med djupgående tankar och djup kunskap, han omfamnade snart Islam. (Ibn Abi Usaibi’a, Tabaqat Al-Atibha’, volym 1, sid 185).

Historikern Tritton anser Ibrahim ibn Hilal, som vann en mycket hög grad i den islamiska staten, som ett bra exempel på abbasidisk tolerans gentemot icke muslimerna. Ibrahim tjänade staten med flera höga positioner, och ärades högt av poeterna. ’Izz ad-Dawlah Bakhtiyar ibn Mu’izz ad-Dawlah al-Buwaihi tom rekommenderade att han skulle ges en ministerportfölj, under förutsättning att han omfamnade Islam. (Han gjorde aldrig det.) Hans göromål med muslimerna var högst etiskt, då han var ärlig och dygdig i sin religion. Det utväxlades en korrespondens mellan honom och As-Sahib Ismai’l ibn ’Abbad och Ash-Sharif ar-Razi, även om de följde olika doktriner. Ibrahim, lärde sig dessutom Koranen utantill.’’ (Yusuf Al Qaradawi, Non Muslims in the Islamic Society, sid 36).

Har icke muslimer rätt till social rättvisa?

Den engelske historikern, H.G. Wells, skrev följande:

’’De etablerar stora traditioner om rättvis tolerans. De inspirerar människor med en anda av generositet och tolerans, och är humana och praktiska. De har skapat ett humant samhälle i vilket det var ovanligt att se grymhet och social orättvisa, olikt alla de samhällen som fanns före det.’’ (Citerat av Mustafa Siba’i, Min Rawai Hadaratina, sid 146).

En välkänd berättalse illustrerar till vilken grad Islams tidiga kalifer beskyddade icke muslimernas värdighet. Amr ibn al-As var guvernör i Egypten. En av hans soner slog en kristen kopt med en piska och sa, ’’Jag är son till en adelsman!’’ Kopten gick till ’Umar ibn al-Khattab, den muslimske kalifen som vistades i staden Median, och framförde ett klagomål. Dessa är detaljerna som de berättats av Anas ibn Malik, profetens personlige betjänt under hans livstid:

’’Vi satt med ’Umar ibn al_Khattab när en egyptier kom in och sade, ’Befälhavare för de Troende, jag har kommit till dig som en flykting.’ Så ’Umar frågade homom om hans problem och han svarade, Amr hade för vana att låta sina hästar springa fria i Egypten. En dag kom jag ridande på mitt sto. När jag passerade förbi en grupp människor, tittade de på mig. Muhammad, Amr’s son ställde sig upp och kom fram til mig och sa, ’Jag svär vid Herren av Ka’ba att detta är mitt sto!’ Jag svarade, ’Jag svär vid Herren av Ka’ba att det stoet är mitt!’ Han kom fram till mig och började att slå mig med en piska, och sa, ’Du kan ta henne, eftersom jag är son till en adelsman (betydande jag är mer generös än dig).’ Denna incident nådde fram till Amr, som fruktade att jag kanske skulle komma till dig, så han satte mig i fängelse. Jag flydde, och nu är jag här framför dig.’’

Anas fortsatte:
’’Jag svär vid Gud det enda svar som ’Umar gav var att säga till egyptiern att sätta sig ner. Sedan skrev ’Umar ett brev till Amr, som sa, ’När detta brev når fram till dig, kom då och ta med dig din son, Muhammad.’ Sen sa han till egyptiern att stanna i Median tills han hade fick höra att Amr hade kommit. När Amr fick meddelandet, kallade han på sin son och frågade honom, ’Har du begått ett brott?’ Hans son sa att han inte hade gjort det. Amr frågade, ’Varför skriver då ’Umar om dig?’ De gick båda till ’Umar.’’

Anas berättar vidare om incidenten:

’’Jag svär vid Gud, att vi satt med ’Umar, och Amr kom bärande kläder för vanligt folk. ’Umar tittade sig omkring efter sonen, och såg honom stå bakom sin fader (för att se mindre iögonfallande ut). ’Umar frågade, ’’Var finns egyptiern?’’ och han svarade, ’Här är jag!’ ’Umar sade till honom, ’Här är piskan. Ta den och slå sonen till adelsmannen.’ Så han tog den och slog honom energiskt, medan ’Umar sa om och om igen, ’Slå sonen till adelsmannen.’ Vi lät honom inte sluta förrän vi var tillfredsställda att han hade slagit honom tillräckligt. Sedan sa ’Umar, ’Nu måste du ta den och slå mig på mitt skalliga huvud. Allt detta hände dig eftersom jag har makt över dig.’ Egyptiern svarade, ’Jag är tillfredsställd och min ilska har kallnat.’ ’Umar sade till honom, ’Om du hade slagit mig, skulle jag inte ha stoppat dig tills du hade bett om det. Och du, Amr, eftersom du har gjort människor till dina slavar? De föddes fria.’ Amr började att be om ursäkt, genom att säga till honom, ’Jag visste inte att detta är vad som hade skett.’ Så ’Umar sa i sin tur till egyptiern, ’Du kan gå, och be vägledd. Om någonting ogynnsamt händer dig, skriv till mig.’’ (Tantawi, Ali, The History of ’Umar, sid 155-156).

Sådan var ’Umar som när han först valdes till kalif, sa, ’De svaga kommer att göras starka, eftersom jag tar till dem det som är deras rätt. Och de starka kommer att göras svaga eftersom jag kommer att ta från dem vad som inte rättmätigt är deras.’ Historien har dokumenterat honom som en rättvis ledare pga av hans rättvisa mot de förtryckta, oavsett deras sociala status och pga av hans fasthet mot förtryckare, oavsett deras ställning.

Värdet av denna historia är att den dokumenterar hur människor hade en känsla för deras mänsklighet och värdighet under Islams styre. Även ett orättvist slag ogillades och föraktades. Många incidenter av orättvisa liknande denna berättelse framträder under tiden för det byzantiska imperiet, men ingen brydde sig om att korrigera dem. Dock under beskydd av den islamiska staten, kan vi se ett exempel på att en förtryckt person hade övertygelsen om sin värdighet och tillgång till sina rättigheter så starkt att han var villig att undergå svårigheterna och misären av en resa från Egypten till Medina, pga av hans förlitan att han skulle finna någon som skulle lyssna på hans klagomål.’ (Yusuf Qaradawi, Ghayr al-Muslimeen fil-Mujtama’ al-Islami, sidor 30-31).

I en annan berättelse, säger ’Ali, må Allah vara nöjd med honom:

’’De betalar capita skatt så att deras blod och rikedom blir som vårt blod och rikedom, immuna mot alla skador.’’ ’Umar ibn Abdul Aziz skrev en gång till en guvernör gällande en muslim som hade dödat en icke muslim, och bad dem att lämna över muslimen till den godkände arvingen till den dödade och låta honom ta beslutet att antingen förlåta muslimen eller döda honom. Arvingen valde därefter att halshugga muslimen.’’ (Abdur Razzaq, Al-Musannaf, volym 10, sidor 101-102. Alis berättelse kan också läsas i Al Mughni av Ibn Qudamah, volym 12, sidor 828-829).

Imamerna Malik och Al-Laith sa,

’’En muslim som avsiktligt dödar en icke muslim utan någon orsak kommer att dödas. Om hans handling är rättfärdigad, kommer han inte att dödas.’’ (Nail Al-Awtar, volym 7, sid 154).

Detta är enligt Abanah ibn Uthmans dom, som var en av fuqaha’ och guvernör i Medina. Han dömde till döden en muslim som hade dödat en kopt.’’ (Se Al-Jawhar An-Naqi och As-Sunan Al-Kubra, volym 3, sid 34).

Imamerna Ash-Sha’bi, An-Nakha’i, Ibn Abi Laila, ’Uthman al-Betti, Abu Hanifa och deras kollegor var av åsikten att en muslim skulle dödas om han tog livet av en icke muslim. Deras åsikt baseras på texter från Koranen och Sunna (som är generell straffvedergällning, Al-Qisas, och lika gällande evig oskuldsfullhet av blod) så väl som hadith som berättar att profeten, när han vid ett tillfälle dödade en muslim istället för en mu’ahid (icke muslim som har ett fredsavtal med en muslim), och han sa, ’’Jag är den bäste att uppfylla detta förbund.’’ Deras åsikt var redan grundad på uttalandet att en muslim som hade dödat en icke muslim fördes fram till ’Ali ibn Abi Talib. Efter att ha hört vittnets vittnesmål, beordrade ’Ali att han skulle dödas. Den avlidnes broder kom och sa, ’’Jag har förlåtit honom.’’ ‘Ali sa, ‘’De kanske har hotat och skrämt dig?’’ Han sa, ’’Nej inte alls, men hans död kan inte återge min broders liv. De har kompenserat mig och nu är jag nöjd.’’ ’Ali sa, ’’Du vet bättre, Blodet av en person som finns i vårt förbund är som vårt och hans blodskompensation (diyah) är som vårt.’’ (Berättat av imamerna At-Tabari och Al Baihaqi, As-Sunan Al-Kubra, volym 8, sid 34. Refererar också till Musnad al Shaaf’i, volym 1, sid 344).

Så i enlighet med samma princip, har fuquha’ styrt att den muslim som stjäl från en icke muslim ska få sin hand avhuggen, även om en fråga om pengar inte är lika avgörande som mord. Profetens uttalande, ’’En muslim ska inte dödas istället för en otrogen’’, hänvisar till en otroende som kämpar mot muslimerna på slagsfältet. Ahadith gällande detta ämne är samstämmiga. (Detta enligt Al-Jasas Akham Al-Quran, kapitlet ‘’Qatl Al-Muslim Bi Al-Kubra’’, sidor 140-144).

Imam al Qurtubi poängterar vad Ali ibn Abi Talib sade angående dhimmis rikedom som blir som muslimens genom att säga att om en dhimmis rikedom blev stulen av en muslim, skulle muslimen också få sin hand avhuggen precis som om han hade stulit pengar från en annan muslim. (al Jami’li-akham al-Quran, volym 2, sid 246).

Jag måste dock notera att majoriteten av muslimska lärda har åsikten att en muslim inte ska avrättas för att ha dödat en icke muslim. Dock förändras inte faktum att individen fortfarande kommer att straffas allvarligt och har begått en avskyvärd synd, även om straffet inte är avrättning.

Profeten Muhammad (fred vare med honom) sa:

Sahih Bukhari
Volym 4, bok 53, nummer 391
Berättat av ’Abdullah bin ’Amr:

Profeten sade, ’’Den som dödar en person som har ett avtal med muslimerna, skall inte få känna doften av Paradiset även om dess doft kan uppfattas på ett avstånd av fyrtio år.’’

Islamisk historia bjuder på några vackra exempel gällande utmätt rättvisa av muslimerna gentemot icke muslimer. En man vid namn Ta’ima stal en rustning från Qataada, hans granne. Qataada hade gömt rustningen inuti en säck av mjöl, så när Ta’ima tog den, läckte mjölet ut ur säcken genom ett hål, som lämnade ett spår fram till hans hus. Ta’ima lämnade rustningen till en judisk man vid namn Zayed, som hade den i sitt hus, för att dölja hans brott. Så när folket letade efter den stulna rustningen, följde de spåret av mjöl till Ta’imas hus men hittade den inte där. När han konfronterades om saken, svor han ed på att han inte hade tagit den och inte kände till något om det. Folket som hjälpte ägaren svor också ed på att de hade sett honom bryta sig in i Qataadas hus på natten, och hade sedan följt spåren av mjöl, som hade lett fram till hans hus. Så när de hörde att Ta’ima svor en ed att han var oskyldig, lämnade de honom ifred och letade efter flera ledtrådar, och hittade sedan ett tunnare spår av mjöl som ledde till Zayeds hus, och då arresterade de honom.

Den judiske mannen berättade att Ta’ima hade lämnat rustningen hos honom och några judar bekräftade hans uttalande. Den stam till vilken Ta’ima tillhörde skickade ut några av sina män till Guds Budbärare för att framlägga hans sida av saken, och bad dem att försvara honom. Delegationen fick veta, ‘Om ni inte förvarar vår klanmedlem Ta’ima, kommer han att förlora sitt rykte och bli allvarligt straffad, och juden kommer att gå fri.’ Profeten fick senare böja sig till att tro på dem, och skulle straffa den judiske mannen när Gud uppenbarade de följande verserna från Koranen för att rättfärdiga juden,

Sura 4:105-109
’’VI HAR uppenbarat Skriften med sanningen för dig (Muhammad), för att du skall döma mellan människorna med (stöd av) Guds uppenbarelse. Men försvara inte dem som sviker (alla förtroenden som de får) men bed Gud förlåta (dem), Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Och tala inte till förmån för dem som bedrar sig själva: Gud är inte bedragares och förhärdade syndares vän. De försöker gömma sig för människorna, men de kan inte gömma sig för Gud; Han är med dem när de överlägger i nattens mörker om lögnaktiga utsagor, som Han inte godkänner. Ja, Gud har full uppsikt över allt vad de företar sig.
Här är det ni som tar dem i försvar i frågor som gäller det jordiska, men vem skall försvara dem på Uppståndelsens dag inför Gud? Vem skall vara deras talesman?’’

Se tafsir: Ibn Kathir,  Jalalyn, Qurtubi, Tabari

Dessa verser fortsätter att reciteras av muslimer idag som en påminnelse för att rättvisa måste finnas för alla.

En gång uppstod en diskussion mellan Ali bin Ali Talib, när han var kalif och en judisk man, som gick till domaren Shuray al-Kindi. Shuray berättar i detalj vad som hände:

’’Ali upptäckte att han saknade ett antal brev, så han gick tillbaka till Kufa och hittade dem i händerna på en judisk man som stod och sålde på marknaden. Han sa, ’’Oh du jude! Dessa brev är mina! Jag har inte givit bort dem eller sålt dem!’

Juden svarade, ‘De är mina. De är i min ägo.’

Ali sa, ’Vi ska låta domare fälla dom om detta för oss.’

Så de kom till mig och Ali satte sig bredvid med och sa, ’Dessa brev är mina; Jag gav inte bort dom eller sålde dem.’

Juden satt framför mig och sa, ’Det är mina brev. De är i min ägo.’

Jag frågade, ’’Ok befälhavare för det Troende, har du några bevis?’

’Ja’, sa Ali. Min son Hasan och Qanbar kan bevittna att det är mina brev.’

Jag sa, ’’Befälhavare för de Troende, vittnesmålet från en son till sin faders favör är inte tillåtet i domstolen.’

Ali utropade, ’Vad Gud är Perfekt! Ni kan inte acceptera vittnesmålet från en man som har blivit lovad Paradiset? Jag hörde Guds Budbärare säga att Hasan och Husain är ungdomarnas prinsar i Paradiset.’ (Al-Tirmidhi).

Den judiske mannen sa,

’’Befälhavaren för de Troende tar mig till hans egen domare och domaren dömer till min förmån emot honom! Jag bevittnar att ingen förtjänar att dyrkas förutom Gud och att Muhammad är Hans Budbärare (den judiske mannen accepterade Islam), och att rustningen är din, Befälhavere för de Troende. Du tappade den på natten och jag fann den.’ (Abu Bakr Hayyan, Tarikh al-Qudat, volym 2, sid 200).

När det gäller diskussionen om kristna sekter i början av de första århundradena av islamiskt styre, skriver Sir Thomas Arnold:

’Islamiska toleransprinciper förbjöd dessa gärningar (som nämnts tidigare), som alltid innehöll förtryck. Muslimer var motsatser till andra, och det verkar som om de inte ansträngde sig mindre i behandlingen av deras kristna undersåtar gällande rättvisa och likvärdigt. Ett exempel var erövringen av Egypten, när Jacobites drog fördel av förflyttningen av de byzantiska myndigheterna för att fördriva de ortodoxa kristna från deras kyrkor. Muslimerna återlämnade dem till deras rättmätiga ägare när de ortodoxa kristna framlade för dem bevis på ägarskap.’ (Sir Thomas Arnold, Invitation To Islam, sidor 87-88 ).

En siciliansk orientalist, Amari, noterade:

’Vid tidpunkten för det muslimska arabiska styret, så var de erövrade innevånarna på ön (Sicilien) trygga och nöjda i jämförelse med deras italienska motsvarighet, som höll på att kollapsa under oket av Langiornians och Franks.’ (Citerat i Saleh Hussain Aayed, Huquq Ghayr al-Muslimeen, fi Bilad il-Islam’, sid 39).

Nadhmi Luqa kommenterade:

‘Ingen lag kan utrota orättvisa och fördomar bättre än det som säger:

’’…och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg...’’ (Koranen 5:8 )

’’Endast när en person håller fast vid den standarden, och inte nöjer sig med någon annan, och hänger sig själv till en religion med dessa upphöjda principer och rättfärdighet, och inte accepterar någonting annat, endast då kan han göra anspråk på att ha ärat sig själv.’ (Nadhmi Luqa, Muhammad: The Message & The Messenger, sig 26).

När en kristen delegation från etiopiska kyrkor kom till Medina, öppnade profeten upp sin moské för dem att vara i, var en generös värd och serverade dem personligen måltider. Han sa:

’’De var generösa till våra följeslagare, så jag vill personligen vara generös gentemot dem.’’

Han refererade till den händelse då de gav ett antal av hans följeslagare asyl efter att de hade flytt från förföljelse i Arabien och fick asyl i Abyssinia.

Ibn al-Qayyim, en mujtahid lärd, satte upp en skylt på framsidan av moskén där det stod, ’’Tillåtelse beviljad för Bokens folk...’’ (Zaad Al-Ma’aad, volym 3).

Vid ett annat tillfälle kom en judisk man vid namn Zayd bin Sana till Islams profet för att återkräva en skuld. Han tog tag i profetens klädesplagg och mantel, drog profeten nära intill sitt ansikte och sa, ’’Muhammad, ska du inte ge mig det som är min rätt? Du och din klan Banu Muttalib betalar aldrig skulder i tid!’ ’Umar en av profetens följeslagare, blev upprörd och sa, ’Fiende till Gud, hör jag verkligen vad du nyss sa till Guds profet. Jag svär vid Den som har skickat honom med sanningen, om jag inte skulle vara rädd för att han ska skuldbelägga mig, skulle jag ha tagit mitt svärd och huggit av dig huvudet!’ Profeten tittade lugnt på ’Umar och kritiserade honom milt:

’’Umar, det är inte vad vi behövde höra från dig. Du skulle ha rådgjort med mig att betala mina skulder i tid och bett honom att be om återbetalning på ett respektfullt sätt. Ta honom nu med dig, betala honom hans skuld från mina pengar och ge honom tjugo extra mått med dadlar.’’

Den judiske mannen blev så glatt överraskad av profetens uppförande att han genast tillkännagav sitt accepterande av Islam! (Ibn Kathir, al-Bidaya wal.Nihaya, volym 2, sid 310).

När vi vänder historiens sidor, hitter vi fantastiska exempel på hur muslimska ledare förväntade sig att hans guvernörer skulle behandla den judiska befolkningen. Sultanen av Marocko, Muhammad ibn Abdullah, framlade ett påbud den 5:e februari, 1864 e.Kr:

’’Till våra civila tjänstemän och ombud som utför deras plikter som auktoriserade representanter i våra territorier, vi utger förljande påbud:

’De måste behandla de judiska innevånarna i våra territorier enligt absolut standard rättvisa som etablerats av Gud. Judarna måste behandlas med lagen utifrån jämlik grund med andra så att ingen lider av minsta orättvisa, förtryck, eller missförhållande. Ingen från deras samfund eller utifrån skall tillåtas att begå någon överträdelse emot dem eller deras egendom. Deras konstnärer och hantverkare skall inte tvingas i tjänst mot deras vilja, och måste betalas till fullo för att tjäna staten. All sorts förtryck kommer att orsaka förtryckaren att befinna sig i mörker på Domedagen och vi kommer inte att godkänna sådana ogärningar. Alla är likvärdiga inför lagen, och vi kommer att straffa den som gör fel eller begår angrepp emot judarna med gudomlig hjälp. Denna order som vi här har utfärdat är samma lag som alltid har varit känd, etablerad och uttalad. Vi har utfärdat detta påbud endast för att fastställa och varna alla som önskar att fela mot dem, så judarna skulle invaggas i en känsla av säkerhet och de som har för avsikt att skada dem må avskräckas av en större känsla av fruktan.’’ (Yusuf Qaradawi, al-Aqaliyyat ad-Diniyya wa-Hal al-Islami, sidor 58-59).

Renault är en av de opartiska västerländska historiker som har erkänt den vänliga och rättvisa behandlingen av muslimerna gentemot icke muslimska minoriteter. Han kommenterar:

’’Muslimerna i städerna i det islamiska Spanien behandlade icke muslimer på bästa möjliga sätt. I gengäld visade icke muslimerna respekt för muslimernas känslighet och brukade omskära deras egna barn och återhålla sig från att äta griskött.’’ (Citerat av Mustafa Siba’i, Min Rawai Hadaratina, sid 147).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi se att både islamisk historia och en studie av islamiska läror klargör den rättvisa som Islam har att erbjuda till mänskligheten. Islam kom i en tid när förtryck och diktaturskap fyllde jorden och utrotade det helt. De enda som klagar över att Islam är orättvist är de som är förbjuda att begå de synder som Islam vill förhindra att ska begås (dvs allmän otukt, spel, blandning av könen, predikan av falskhet mm). Dock så ogiltligförklarar det inte islamisk lag mer än att människor som försöker att legalisera abort skulle ogiltiligförklara rättvisan att förbjuda det. Islamisk lag försäkrar säkerhet för alla människor, både fysiskt och andligt.

Rekommenderad läsning:

http://www.islamonline.net/english/Contemporary/2005/12/article01.shtml

http://www.islamic-answers.com/non_muslims_in_islam

http://www.islamic-answers.com/what_is_jihad__

http://www.call-to-monotheism.com/can_muslims_befriend_the_disbelievers_

http://www.islamreligion.com/articles/374/viewall/ ( citeringar tagna härifrån med avsikt att användas i denna artikel)

http://www.islam-qa.com/en/ref/13611 ( citeringar tagna härifrån med avsikt att användas i denna artikel)

http://www.islamtoday.com/showme2.cfm?cat_id=2&sub_cat_id=1440

http://www.bismikaallahuma.org/archives/2005/jizya-in-islam/

http://www.islam-qa.com/en/ref/100521

Bibliografi

Den största förtjänsten måste gå till Dr. Yusuf Al Qaradawi, för jag har tagit en stor del av materialet som presenteras i denna artikel från honom. Vg referera till en del av nedanstående böcker som jag har haft till min hjälp när jag har skrivit denna artikel:

Yususf Al Qaradawi, Non Muslims in the Islamic Society
Munqizh bin Mahmood Al Saqqaar, Al Jizyah fil Islam
Waseem Mahmood Fath Allah, Al Wajeez fi Akhaam ahl al Dhimma

Källa: http://www.call-to-monotheism.com

(översatt av syster umm Zakaria)