Som politisk ledare förenade Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) den arabiska halvön, etablerade en utmärkt stat vars huvudstad var Medina, besegrade sina fiender och gick på framgångsrika militära utfärder. Emellertid, hans riktiga politiska ledarskap var i moralens och andlighetens värld som han dirigerade sig själv perfekt i situationer av svaghet samt styrka. Hans sätt att handla i Mekka och Medina visar hans framstående politiska ledarskap.

Han var alltig villig att hjälpa andra. Allah beviljade honom den speciella gåvan att lösa konflikter och tvister. Till och med innan han blev Allah´s profet Muhammed var han kunnig att lösa en viktig tvist mellan folket i Mekka. Det har rapporterats att folket i Mekka reparerade Kabah´s väggar. När tiden var inne att placera den Svarta Stenen på sin plats vid södra hörnet av Kabah, ville var och en av stammarna få den äran.

Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) blev tillfrågad att vara domaren och avgöra detta rättvist. Han löste denna tvist med stor visdom på ett vänskapligt sätt. Han bredde ut sin mantel på marken och placerade stenen på den. Sedan tillfrågade han representanterna av varje stam att lyfta upp manteln tillsammans. När den Svarta Stenen nådde den behövliga höjden från marken så gick han fram och placerade den på sin plats.

Muhammed ville alltid skapa fred bland människorna. Vid en tidig ålder har det rapporterats att när några människor i Mekka ville upprätta en kommite för att undertrycka våldet i deras samhälle så gick han med direkt. Denna kommitén tog ett löfte om förtjänst känt som Halif al-Fudul. Senare under sin profetiska liv återkallade han detta löfte och prisade det högt och sade:

Även nu om jag kallas på i detta löftets namn, skall jag inte avböja.

Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) var en man av ideal, men han var också en praktisk man. Han förkunnade om Islams budskap till alla och isolerade sig inte från sitt samhälle. Han använde sig av alla goda traditioner och seder som de hade och gjorde gott av dem. Fastän hans farbror, Abu Talib, accepterade aldrig hans budskap om Allah´s enighet, så var han villig att ge han all stöd och hjälp i hans det islamska arbetet. Muhammed uppskattade sin farbrors hjälp. Efter sin farbrors bortgång gick han till Taif för att söka efter förbund med vissa andra stammar där. Han lyckades inte, men det är viktigt att notera att han försökte söka förbund för islams skull.

Utvandringen till Abessinien (Etiopien) är också ett exempel på hans politiska förmåga i att söka förbund med andra. När förföljelsen ökade i Mekka och vissa av hans följeslagare hade det svårt att leva i denna miljö, så tillät han dem att utvandra till Abessinien och söka hjälp av den kristna kungen där.

I Abessinien, fann muslimerna frid och besvarade kungens gästfrihet med böner och stöd för kungen och hans undersåtar. Muslimernas relationer till kungen var så goda att han växte till att älska islam och innan han gick bort så blev han muslim.

Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) var en skicklig och modig politisk ledare. Hans fiender kunde inte hota eller skrämma honom. Han gav aldrig efter för några frestelser. Folket i Mekka försökte att vända honom ifrån sitt budskap och uppdrag genom att erbjuda honom väldigt mycket pengar eller någonting som han ville ha till sig själv men med ett villkor, att han skulle ge upp sitt uppdrag. Muhammed, väldigt stadigt, ändock artigt, tackade nej till alla deras erbjudanden.

I Medina, etablerade Muhammed en stat där alla människor var lika, där alla frågor beslöts genom samråd, och där alla människor följde samma lag. Det var en stat utan favorisering som gynnar någon familj eller grupp. Till och med en icke-muslim fick inte bli felbehandlad under hans styre.

Berättelsen om Tumah ibn Abraq är ett utmärkt exempel om rättvisa och mänskliga rättigheter för alla människor under hans myndighet. Tumah, som var muslim, stal någons rustning i Medina och sedan anklagade han en jude. Allah skickade ner en speciell uppenbarelse för att varna folket mot sådan orättvisa (se Koranen 4: 110-112). Den judiska invånaren av Medina blev förklarad oskyldig och Tumah förklarades skyldig.

Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) tog väl hand om sitt folks religiösa och även ekonomiska behov. Han förkunnade inte endast, han bekymrade sig även om deras ekonomiska välbefinnande. Han skapade avtal och förbund med många stammar. Han hade utmärkta diplomatiska förmågor. Han lärde världen om diplomati som byggdes på moral och ärlighet. Han hedrade alla sina avtal och han försvarade sitt folk. Han var medveten om de kringliggande omständigheterna och gjorde sitt folk redo och alerta. Han påbörjade aldrig en strid eller krig, men när han blev attackerad så var han stabil och avgörande. Han lyfte alltid fram fred och harmoniska relationer.

Muhammed (må frid och välsignelser vara över honom) var en man med utmärkt tålamod och resolution. Det finns många lärdomar för oss att lära från hans liv. Den mest viktiga synpunkten av hans ledarskap var att han alltid var ärlig och sanningsenlig. Till och med hans fiender kunde inte finna någon brist i hans ärlighet och uppriktighet.

Det vackraste exemplet av Muhammed´s tålamod kan vi se i en konversation genomförd mellan Heraklius, kejsaren av det Bysantiska Imperiet, och Abu Sufyan som var en bitter fiende till Muhammed vid den tiden. Denna konversation tog plats år 628 när Heraklius tog emot ett brev från Muhammed.

Heraklius var på en pilgrimsfärd till Jerusalem när han tog emot detta viktiga brev. Efter att han tog emot meddelandet, sände han efter sin främste övervakare och sa till honom att leta igenom landet efter en man från samma stam som han som påstod att han var profet. Abu Sufyan, ledaren av Quraish, som var en bitter fiende till profeten vid den tiden, råkade vara på handelsresa i Gaza med några av sina kamrater från Mekka. Kejsarens sökgrupp fann dem där och dem fördes omgående till Jerusalem.

Heraklius förde Abu Sufyan framför sig för att han var besläktad med Muhammed och började fråga ut honom. Fastän Abu Sufyan var Muhammed´s bittre fiende, kunde han inte heller ljuga, och han berättade sanningen om Muhammed´s goda egenskaper. Heraklius frågade Abu Sufyan om Muhammed´s bakgrund och drag och fick endast ta emot positiva svar.

Heraklius förklarade sedan sina motiv bakom sin begäran av vissa frågor och blev försäkrad, trots Abu Sufyans inställning, att Muhammed var sannerligen en profet sänd av Allah.

Källa: Hikmainstitutet