Guds budbärare var så ”lång” att han kunde röra vid himlarnas tak, så han hade inget behov av att bli sedd. Vem som än `reser i dygdens kungarike´, han ser honom före varje skapad varelse, inklusive änglarna. Han är, enligt Said Nursi, den ädla tjänaren till Gud och han sänker sig till att stanna på jorden en stund så att människor kan hitta vägen till Gud.

Eftersom Profeten är den största av människorna, är han den största av de ödmjukaste – ju ödmjukare en människa är, desto större är hon.

Guds budbärare, Guds fred och välsignelse vare över honom, ansåg sig aldrig vara större än någon annan. Det fanns inget som kunde urskilja honom bland hans Kompanjoner förutom för hans strålande ansikte och tilltalande person. Han levde som den fattigaste av dem, var klädd som dem, satt ibland dem och åt med dem, som han gjorde med slavarna och tjänarna. En kvinna såg honom en gång äta och anmärkte: `Han äter som om han vore en slav.´ Guds budbärare svarade henne: Finns det någon bättre slav än mig? Jag är Guds slav.2 En gång serverade han sin vän, när en beduin kom in och skrek: `Vem är herren över detta folket?´ Svaret som Guds budbärare, Guds fred och välsignelse vare över honom, gav var, förutom att presentera sig själv, vilket också är en grundläggande regel av betydelse inom Islamiskt ledarskap och folkligt styre: Herren över folket är den som tjänar dem. Enligt Ali, (bland människorna) var han en av dem. När han nådde Quba , tillsammans med Abu Bakr under Hijra, fanns det en del människor i Madina som inte hade sett honom förut, som försökte kyssa Abu Bakrs hand, för att till det yttre fanns det inget kännetecken som skiljde Profeten åt från Abu Bakr.3

Under byggandet av Moskén i Madina efter Hijra, bar han två soltorkade tegelstenar när alla andra bar en.4 Under grävandet av diket runt Madina för att försvara staden (Alkhandaq), så band kompanjonerna en sten runt magen för hungerns skull, men Guds budbärare band två, för han var hungrigare än någon annan.5 En gång så såg en man honom och på grund utav hans häpnadsväckande uppsyn, började han darra av rädsla. Budbäraren, Guds fred och välsignelse vare över honom, lugnade honom och sa: `Broder, var inte rädd! Jag är en man precis som du, vars mor brukade äta torkat bröd.´ 6 En annan gång kom en kvinna som led av sinnessjukdom och drog honom i handen och sa: `Kom med mig hem och gör mitt hushållsarbete.´ Guds budbärare följde med kvinnan hem och gjorde hennes arbete.7 Återberättat av Aisha, De troendes moder, Guds budbärare lappade sina kläder, lagade sina skor och hjälpte sina fruar med hushållsarbete.8

Fastän hans ödmjukhet upphöjde honom till `den högsta av de höga´, av Guds tjänare så betraktade hans sig som en vanlig tjänare. Han sa en gång: Ingen kan beträda Paradiset av sina handlingar. När han blev tillfrågad om inte han heller kunde det svarade han: Jag kan inte heller, men för att få Guds barmhärtighet.9

Hans kompanjoner avsåg att inte göra något utan att rådfråga honom eller få hans tillåtelse eller samtycke. En gång kom Omar till honom och frågade om hans tillåtelse att få göra den lilla vallfärden (Umra). Guds budbärare, Guds fred och välsignelse vare över honom, gav honom tillåtelse och begärde detta: Broder, tänk på mig i dina böner. Omar blev så glad över det att han en gång efteråt sa: `Om jag så hade fått världarna den dagen skulle jag inte ha känt samma lycka.10

I jämförelse till Profetens, Guds fred och välsignelse vare över honom, alla andra goda egenskaper var hans ödmjukhet en av de största. För varje dag som hans fullkomlighet ökade så växte även hans ödmjukhet och vilja att tjäna Gud. Hans vilja att tjäna Gud kommer före hans profetskap, i enlighet med trosbekännelsen: Jag vittnar om att det finns ingen Gud utom Gud; jag vittnar också om att Muhammed är Guds sändebud. Han föredrog att vara en tjänande Profet än en kunglig Profet.

En gång så satt han med Ärkeängeln Gabriel och sa till honom: På flera dagar har jag inte ätit någonting. Han hade knappt hunnit säga klart meningen innan en ängel uppenbarades för honom och frågade: `O Guds budbärare, Gud hälsar dig och frågar: `Önskar du att vara en tjänande Profet eller en kunglig Profet?´ Gabriel gav honom rådet: `O Muhammed, var ödmjuk inför din Herre!´

Ödmjukhet var ett oumbärligt karaktärsdrag hos Guds budbärare, och han svarade:
Jag önskar att vara en tjänande Profet.11

Gud prisade hans vilja att tjäna och nämner honom som en tjänare i flera verser i
Koranen:

Men när Guds tjänare reser sig för att anropa Honom tränger massorna på [som om de ville övermanna honom]. (al-Djinn, 72.19)

I en utmaning för de otroende att förmå sig tycka om en enda sura i Koranen; så nämner Gud honom också som en tjänare:

Och om ni tvivlar på något av det som Vi steg för steg har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen – andra än Gud – och om ni talar sanning. (al-Baqarah, 2.23)

Efter Khadijas och Abu Talibs död, blev Guds budbärare, Guds fred och välsignelse vare över honom, övertygad om att han inte längre kunde stanna i Mekka med något som helst hopp om seger och trygghet. Innan det blev allt för kritiskt, åkte han till Ta´if för att söka nya mål för sin tro, men där blev han mottagen på det värsta sättet. Under den tiden som han kände sig helt utan skydd och stöd, så visade Gud honom Sin barmhärtighet på bästa sättet och hedrade honom med Himmelsfärden, lyfte upp honom till Sin närvaro.

När Gud skildrar denna episod i Koranen, så nämner Gud honom, igen, som sin tjänare för att visa att Guds budbärare gör sig förtjänt av Himmelsfärden genom sitt tjänande till Gud:

Stor är [Gud] i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare från den heliga Moskèn till den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som hör allt, ser allt. (al-Isrà, 17.1)

Ödmjukhet är den viktigaste aspekten för Profetens tjänande.

Han sa:

Den som är ödmjuk, Gud upphöjer henne, och den som är högfärdig, Gud förringar henne.12

Ali beskriver Profeten, Guds fred och välsignelse vare över honom:

Guds budbärare var den mest generösa av alla av att ge och den mildaste och den främsta av dem i tålamod och ståndaktighet. Han var den mest sanningsenliga av alla i sitt tal, den mest älskvärda och sympatiska i vänskap och den ädlaste av dem i släktskap. Den som först träffar honom är honom efterhängsen av förundran, men den som är nära vän med honom känner en djup tilldragan till honom, och den som försöker beskriva honom säger: `Jag har, varken före eller efter honom, någonsin sett hans like, över honom vare Guds fred och välsignelse´.13

1. Said Nursi, Letters 2,315.
2. Haythami, Majma, 9.21.
3. I.Hisham, 2.137.
4. Buhari, 1.111; Muslim, 2.65; Semhudi, Wafa, 1.237; Sa`d, 1.240.
5. Tirmidhi, ”Zuhd”, 39.
6. I.Maja, ”Atìma,” 30; Haythami, 9.20.
7. Qadi `Iyad, al-shifa´, 1.131, 133.
8. Tirmidhi, Shama´il, 78; I.Hanbal, 6.256.
9. Bukhari, ”Riqaq,” 18.
10. Ibn Ma´ja, ”Manasik,” 5; Tirmidhi, ”Da´awat,” 109; Abu Dawud, ”Witr,” 23.
11. I.Hanbal, 2.231; Haythami, 9.18
12. Hindi, Kanz al-`Ummal, 3.113; Haythami, 10.325.
13. Tirmidhi, Hadith No. 3880.

Källa: Hikmainstitutet