Vem förstörde Alexandria biblioteket?
Av V.A. Muhamad Ashrof
Ptolemy II som blev ledare av Egypten efter Alexander den Store under det tredje århundradet f.Kr., han var ivrig att lära och grundade biblioteket i Alexandria, Egypten, som innehöll ungefär 500.000 böcker i olika ämnen. Det är den samling som är känd i historien som det stora biblioteket i Alexandria.
Det har påståtts att detta bibliotek brändes ner av Amr bin Aas på befallning av den andre kalifen Umar. Vidare sägs det att Amr matade ett stort antal ugnar i badhus i staden med volymer från biblioteket i Alexandria. Historien återger också ofta ett citat som påståtts ha sagts av kalif Umar (styrde 634-644) när han gick med på förstörandet av förstörelsen av biblioteket, ’’Om dessa skrivelser av grekerna överensstämmer med Guds bok är de värdelösa och behöver inte bevaras; om de inte överensstämmer, är de skadliga och borde förstöras’’. Historien fortsätter med att det beslutades att böckerna var i motsägelse till Koranen och hela biblioteket brändes ner utan att ens böckerna öppnades.
Joseph Barnabas jämställde brännandet av Alexandria biblioteket med nazist polisen genom att skriva, ’’argumenterandet när det gäller kalif Umar och nazisternas bokbränning kan inte ske utan förklaring.’’ (1) En teoretiker, B.N. Jog var mera bestämd och tydlig: ’’Många människor blir förvånade över att kalifen Umar brände ner ett omfattande och rikt bibliotek i Konstantinopel. Det var dock pådrivet av honom att göra så av hans religion.’’ (2)
Encyclopedia Britanca säger att biblioteket i Alexandria hade blivit förstört mycket tidigare, under 300-talet e.Kr., långt före Islams inträde: ’’Biblioteket överlevde sönderfallet av Alexanders imperium (det första århundradet f.Kr.) och fortsatte att existera under romerskt styre fram till tvåhundratalet e.Kr. (3) Sanningen är att hälften av detta bibliotek brändes av Julius Caesar år 47 f.Kr. Under det andra århundradet kom Alexander att styra de kristna. På ett annat ställe i samma bok sägs det, ’’Huvudmuseét och biblioteket förstördes under inrikeskriget under det andra århundradet och ett underordnat bibliotek brändes av de kristna år 391 e.Kr. (4)
Philip K. Hitti säger att denna historia ’’är en av de historierna som är en bra skönlitterär berättelse men en dålig historia.’’ Han fortsätter, ’’Det stora ptolemeiska biblioteket brändes så tidigt som år 48 f.Kr av Julius Caesar. En senare berättelse refererar till ett dotter bibliotek, som förstördes omkring år 389 e.Kr. pga ett påbud från kejsare Theodosius. Vid tidpunkten för den arabiska erövringen, fanns det därför inget bibliotek i Alexandria och ingen samtida författare har någonsin framfört anklagelser mot Amr eller Umar.’’ (5)
Bernard Lewis, en hetsig Islam kritiker har summerat domen given av moderna lärda angående detta: ’’Modern forskning har visat att berättelsen är helt utan grund. Ingen av de tidiga krönikerna, inte ens de kristna, refererar till denna historia som nämns under det 12:e århundradet och i vilket fall som helst så hade biblioteket i Serapenum blivit förstört genom interna oegentligheter före arabernas ankomst.’’ (6)
Lewis skrev dessa ord år 1950. Så sent som 1990, hade han att säga följande: ’’inte skapelsen utan förstörelsen av myten var en bedrift av europeiska lärda, som från 1700-talet till dagens datum har förkastat berättelsen och betraktat den som falsk och absurd och således har kalif Umar befriats och även de tidiga muslimerna från denna ärekränkning.’’ (7)
John M. Robertson, en historiker i rationalistisk och fritänkande, avfärdade också historien om förstörelsen av Alexandria biblioteket av Umar som en myt. (8 )
Historikern D.P. Singhal anser att historien är ohållbar. (9) Singhal skriver, ’’Det framträder först i enstaka rapporteringar av en främling, Abul Faraj, som skrev 500 år senare. Det som sägs har rapporterats om kalifen är främmande för de traditionella föreskrifter givna av muslimska sofister som uttryckligen beordrade bevarande av intagna religiösa texter från judarna och kristna, och tillkännagav att arbeten skrivna av profana vetenskapsmän och filosofer lagligt kunde användas av de troende.’’ (10)
Bertrand Russel har fördjupat sig i kontroversen och gjort följande uttalande: ’’Varje kristen har lärts historien om kalifen som förstörde biblioteket i Alexandria. Sanningen är att detta bibliotek ofta förstördes och ofta återskapades. Dess förste förstörare var Julius Caesar, och dess siste förstörare föregår profeten. De tidiga muslimerna, olikt de kristna, tolererade dessa som de kallade ’’Bokens Folk’’ förutsatt att de betalade påbjuden skatt. I kontrast till de kristna, som förföljde inte bara hedningar utan även varandra, så var muslimerna välkomna pga av deras vidsynthet och det var detta som i stor utsträckning underlättade deras erövringar. Vid senare tid, så styrdes Spanien av fanatiskt hat gentemot judar och morer; Frankrike var katastrofalt försvagat av förföljelsen av hugenotterna.’’ (11)
Under de 500 år som gått mellan den antagna påstådda händelsen och dess första rapporter så nämner ingen kristen det, även om en av dem Eutychius, biskop i Alexandria år 933, beskrev den arabiska erövringen av Alexandria i detalj.
Colin Wilson, en populär vetenskapsförfattare och forskare uttryckte hans ståndpunkt att förstörelsen av Alexandria biblioteket orsakades av det kristna prästerskapet. Hans har skrivit, ’’Biblioteket i Alexandria – vilket innehöll bland annat Aristoteles egen kollektion av böcker – brändes ner på order av ärkebiskopen av Alexandria (påbackad av kejsare Theodosius). Kunskap var ondska; blev inte Adam förvisad från Paradiset för att han ville veta?’’ (12)
M.N. Roy har genomträngande analyserat detta i ett vidare perspektiv. Det är därför intressant att citera delar av hans åsikter om detta: ’’Medan böcker skrivna under det 10:e och 11:e århundradet indignerat ger chockerande historier om brännandet av biblioteket i Alexandria, så är historiker som Eustichius och Elmacin, båda egyptiska kristna som skrev om den saraceniska erövringen av deras land, anmarkningsvärt tysta om denna vildsinta handling. Den tidigare av dessa tva, en patriark av Alexandria, kan knappast misstänkas för att vara partisk till Kristendomens fiender. En order given av kalif Umar har vanligtvis citerats som bevis för den barbariska handlingen tillskriven hans general. Det skulle ha varit mycket lättare att inte teckna ned den ordern än att förneka något historiskt verk skrivet av kristna prelater som hade oändliga möjligheter att dölja deras verk. En omsorgsfull undersökning av relevanta bevis gjorde det möjligt för Gibbon att komma till följande slutsats angående detta: ’’Den stela meningen som sagts av Umar är för motbjudande för en god och ortodox regel av den muslimske sofisten; de uttrycker att judarnas och kristnas böcker som har erhållits genom krigets rättighet, och arbete som utförts av profana vetenskapsmän, historiker eller poeter, fysiker eller filosofer, lagligt kan användas av de trofasta’’. (The Decline and Fall of Roman Empire) (13) Bysantiskt barbari hade ogjort det förtjänstfulla arbetet utfört av Ptolemies. Den verkliga förstörelsen av Alexandria som sätet av lärande hade varit St. Cyrils som hade vanärat Gudinnan för lärande i den välkända Hyparian. Det skedde redan i början av det 4:e århundradet.’’ (14)
Det är inte en tillfällighet att under den största delen av Kristendomens mer än 2000-åriga historia inte bara hade bristen att inspirera till lärande utifrån en omfattande nivå, utan att den även förtryckte den. Kyrkomän och korstågsfarare var ansvariga för förstörelsen av hundtratusendals grekiska och muslimska böcker. Som exempel kan nämnas att år 389 e.Kr, så blev det ryktbara biblioteket i Serapis i Alexandria till ruiner på order av ärkebiskop Theophilus. Den gyllene regeln hos påve Gregory var, ’’Okunnighet är fromhetens moder’’. Enligt denna princip, brände Gregory det värdefulla palestinska biblioteket som grundades av kejsare Augustus, förstörde större delen av det som författats av Livy och förbjöd studerandet av klassikerna. Korstågsfararna förstörde det utmärkta biblioteket i Tripoli och förvändlade till aska många av dess värdefulla center för saracenisk konst och kultur. Ferdinand och Isabella eldsatte alla muslimska och judiska arbeten de kunde hitta i Spanien. Det är inte heller en tillfällighet att när vetenskap och lärande blev omfattande i Europa trots kyrkans motsträvighet så medföljde det en förnekelse eller förminskning av Bibelns auktoritet och vetenskapen blev helt sekulariserad.
Historien förnekas nu generellt som varande en fabel och en fabricering. Låt mig avsluta detta med ett uttalande av Dr. Singhal: ‘’Sällan har det i historien funnits en parallell för att återge falskhet med en sådan envishet, övertygelse, och indignation, trots motsägande bevis.’’ (15)
Referenser
(1) C. Joseph Barnabas, “Religious Freedom and Human Rights,” i C. J. Nirmal (ed), Human Rights in India, Oxford University Press: N Delhi, 2000, s.144.
(2) B. N. Jog, Threat of Islam: Indian Dimension, Unnati Prakashan: Mumbai: 400081, 1994, s. 428.
(3) Ency. Britannica, Volym 1, 1984, s. 227.
(4) Ency. Britannica, Ibid, s. 479.
(5) Philip K. Hitti, History of the Arabs, Macmillan: London, 1970, s. 166.
(6) Bernard Lewis, The Arabs in History, Goodword Books: N. Delhi, (1950), 2001, s. 54.
(7) Bernard Lewis, New York Review of Books, 2 September 1990.
(8 ) John M. Robertson, A Short History of Free Thought, Watts & Co: London, 1914, s. 253. (9) D. P. Singhal, India and World Volym I. Civilization, Rupa and Co: London, 1993, s. 136. (10) D. P. Singhal, Ibid, s. 136.
(11) Bertrand Russell, Human Society in Ethics and Politics, Routledge: London, (1954), 1992, s. 218.
(12) Colin Wilson, The Occult, Panther: London, 1984, s. 278.
(13) M. N. Roy, Ibid, s. 64.
(14) M. N. Roy, Ibid, s.65.
(15) D. P. Singhal, Ibid, s. 136.
Källa: http://www.milligazette.com/Archives/01122002/0112200252.htm
översättning: Islam-Svarar
