Ändå kan samma person vara för arrogant och för stolt att be om Allahs förlåtelse eller visa lydnad till Honom. Endast personer med en stark övertygelse finner tillfredsställelse i deras känslor av lydnad och är alltid redo att erkänna Allahs storhet och makt och ber ständigt om Hans förlåtelse. När det gäller detta säger Allah,

Denna vers klargör vad det innebär att be om förlåtelse, och berättar för oss att det inte kan ske såvida tron är djupt rotad i hjärtat hos den personen som söker den. Versen visar att Allah inte skulle straffa de trotsiga icke troendena medan Muhammad (fred vare med honom) fortfarande fanns bland dem, eftersom Han hade skickat honom som en barmhärtighet för mänskligheten, och eftersom Hans barmhärtighet kommer före Hans straff. Versen förklarar vad som skulle hända när Muhammad (fred vare med honom) dör. Den säger,

Här får vi veta att förlåtelse kunde beviljas till icke troende efter Muhammads (fred vare med honom) död, och att de skulle besparas straffet om de sökte förlåtelse och förbinder sig att lyda Allah, för när de gör det så visar de att tro har nått deras hjärtan, och när tron en gång väl har etablerats, så är Allahs barmhärtighet försäkrad. Med dessa ord visar Allah hur stort Han värderar sökandet av förlåtelse och hur det förhindrar straff och utplånar synder.

Allah poängterar fördelarna med att söka förlåtelse när Han säger,

Det första och det mest viktiga steget av försoning är att be om förlåtelse, visa ödmjukhet och underkastelse till Allah är de mest framträdande tecknen. Vi ska därför inte förvänta oss att en icke troende är ivrig att söka Allahs förlåtelse.

För Allah värnar om de som söker Hans förlåtelse, Muhammad (fred vare med honom) uppmanade sina följeslagare att göra det till en väsentlig del av deras vardagliga liv, och sade att han bad om förlåtelse inte mindre än etthundra gånger per dag.

Att be om förlåtelse är en västentlig del av tron som är djupt förankrad i hjärtat hos den troende och som inte kan utövas innerligt förutom av en person som fruktar Allah. Sökandet efter förlåtelse som inte är innerligt är värdelöst och missar en av de viktiga belöningarna i tron. Så när Allah beordrar Muhammad (fred vare med honom), som var det bästa exemplet att följa, att be om förlåtelse, så beordrar Han alla troende att följa hans exempel.

Genom att upprepade gånger be om förlåtelse så är den troende, förutom att hon är i nära kontakt med Allah, också ständigt medveten om sin egen svaghet och sitt behov av Allahs barmhärtighet. Det fungerar som ett beskydd mot hennes glömska om Räkenskapens Dag eller att upptas av sina egna världsliga begär, och det avskräcker henne från att synda och göra orätt mot sina medmänniskor eller mot sig själv.

Men genom att förstå den fulla betydelsen av versen ’’...Be Honom om förlåtelse för synder..’’ (Koranen 47:19) så måste det ses i ljuset av två faktorer. Den första är att Muhammad (fred vare med honom) skickades som en barmhärtighet till mänskligheten, och det andra är att Allah är den Allsmäktige och Den som kan allt, och Hans Rättvisa – som inte alltid är omedelbar, är ändå säker.

Muhammad (fred vare med honom) som tog på sig mera än han kunde uthärda i hans ansträngning att vinna hjärtan hos orubbliga icke troende, led en hel del plågor och besvikelser. Allah visste det och visade sin omtanke genom att berätta för honom att Han inte hade uppenbarat Koranen för honom för att plåga honom (Koranen 20:2) Vid ett annat tillfälle kom hycklarna till honom och hade ursäkter för att inte förena sig med honom i expeditionen till Tabuk. Så Muhammad (fred vare med honom) undantog dem från att delta i kampanjen, ett beslut som ansågs vara för liberalt sett utifrån vad Jihad innebär. Allah klargjorde denna punkt när Han sade till honom,

Det finns inget skuldbeläggande eller tillrättavisande i denna vers. Båda anmärkningarna innehåller Muhammads (fred vare med honom) omåttliga vänlighet. Men Muhammad (fred vare med honom) slutade aldrig att be om förlåtelse för de döda icke troenden som i det förflutna hade plågat honom och kämpat mot hans budskap. Här säger igen Allah till honom ’’Be aldrig för någon av dem som dött och stå inte vid hans grav,...’’ (Koranen 9:84). Att be för de döda är ingen synd utan en handling av omåttligt vädjande om Allahs barmhärtighet, men det är också att be Honom om förlåtelse. Till det svarar Allah,

Det är uppenbart att Muhammads (fred vare med honom) omtanke för de som hade kämpat mot honom och försökte att vanära honom inte på något sätt är mindre än hans omtanke för de som accepterade hans budskap och stödde honom. Men Allah sade till honom att dessa kättare inte förtjänade hans garantilösa omtanke, och att deras dom hade beslutats, och därmed påminde han honom om hans precisa roll,

’’...över deras (sinnen) har du ingen makt...’’
Koranen 88:22

En del skeptiker säger att Muhammad (fred vare med honom) var överdriven i sin iver och bekymrad över ödet av dessa missledda kättare och motståndare. Det motsäger versen där Allah säger,

Orientalisternas tolkning av den ovanstående versen är att när han tar på sig mera än vad han givits tillåtelse av Allah att göra, så har Muhammad (fred vare med honom) följt sin egen intuition och föreskrifter från hans eget sinne.

Det är långt från sanningen. Den rätta tolkningen är att så länge som Allah uppenbarade sanningen till Muhammad (fred vare med honom) och visade honom den rätta vägen, då hade Muhammad (fred vare med honom) inget val än att lyssna till det oavsett vad han skulle ha velat göra. Se efter uppenbarelsen av versen ’’Be aldrig för någon av dem...’’ (Koranen 9:84) så avhöll han sig från att göra det, och följande uppenbarelsen av versen, ’’MED BISTER min vände han sig bort när den blinde mannen kom fram till honom’’ (Koranen 80:1-2). Han försökte inte prioritera att vinna hjärtan hos någon av de eminenta ledarna för Quraysh framför någon av de ödmjuka bland folket, de spelade ingen roll hur mycket han trodde att vinna över de eminenta skulle kunna stödja Islams sak.

Ett exempel är hur han följde denna regel och det illustreras när hans farbrors dom förutspåddes,

En man som Muhammad (fred vare med honom) alltid hade bett om vägledning för.

Trots den dom som uppenbarelsen förutspådde för hans farbror, så kunde Muhammad (fred vare med honom) inte dölja dess innehåll, och måste offentliggöra det för sitt folk även om han kanske skulle ha önskat annorlunda. Faktum är att Muhammad (fred vare med honom) aldrig försökte att kringgå förordningar i religionen eller i Allahs påbud, oavsett hur mycket det stod i konflikt med hans egna känslor.

Orientalister tolkar detta att det betyder att Muhammad (fred vare med honom) skulle ha accepterat en kompromiss med de icke troende, där de skulle ha alternerat tron att dyrka Allah ett år och deras statyer ett år osv.

Denna tolkning är väldigt missledande, och det finns ingenting i versen som rättfärdigar det. Faktum är att språkligt, så betyder den översatta frasen ’’om Vi inte hade gjort’’ så betecknar det fasthet, så väl som immunitet från avvikelse från bestämmelserna och Allahs påbud. På liknande sätt så översätts frasen ’’dig stark i tron’’ vilket indikerar handling, om ett närmade, inte utfördes. Med andra ord, Allah säger till Muhammad (fred vare med honom) att även om han hade stöd av Hans gudomliga vägledning och ’’inte skulle ha gjort’’, skulle hans naturliga fromhet ha väglett honom från en göra en ond kompromiss.

Versen fortsätter att säga, ’’Vi skulle ha fördubblat ditt straff i detta liv och fördubblat det efter döden..’’ (Koranen 17:75). För vem gäller detta ’’fördubblade straff i detta liv och dubbelt straff efter döden’’? Var det för Muhammad (fred vare med honom)? Uppenbarligen inte för han skyddades genom gudomligt beskydd, så väl som genom hans dygdiga natur, från att kunna begå en sådan synd. Därför faller det sig naturligt att denna vers inte gäller honom utan snarare de som kan ha försökt sig på en sådan kompromiss, att blanda in Allahs religion med icke troende.

Det finns visdom i den ovanstående versen som inte ska förbises, för i den så betonas det faktum att ju närmare vi är till Allah och ju högre vi rankas i Hans uppskattning, desto mera allvarligt kommer vi att dömas av Honom för våra fel. Det upprepas med eftertryck i följande sura (kapitel),

’’Och de vitklädda sade: ’’Jesus, son av Maria! Kan din Herre låta ett bord (dukat till måltid) sänka sig ned till oss från himlen? (Och Jesus) svarade: ’’Frukta Gud, om ni har sann tro!’’

’*De sade: ’’Vi vill smaka (en sådan måltid), så att våra hjärtan får ro och vi får veta att det som du har sagt oss är sanningen, och så att vi kan vara dina vittnen.’’

Lärjungarna trodde på Allah och följde med Jesus (fred vare med honom) och hjälpte till att sprida underkastelse till Allah. En dag bad de honom om ett tecken från Allah i form av ett bord dukat med mat, som Gud uppfyllde men Han varnade dem,

I den här versen, lämnar Allah ingen möjlighet till tvivel att ju närmare vi är till Honom och desto högre vår position är i Hans tjänst, desto hårdare kommer Hans dom mot oss att vara. Samma poängteras i sura 33 där Allah säger till profetens (fred vare med honom) fruar,

Vad det betyder här är att vara nära profeten Muhammad (fred vare med honom) och därmed till Allah, kommer hans fruar att dömas annorlunda än andra kvinnor.

När det gäller betydelsen av den kontroversiella versen, ’’Och om Vi inte hade gjort dig stark i tron...’’ (Koranen 17:74) är uppenbar. Det inkluderar det allvarliga straffet för de personer som rankats högt genom Allahs uppskattning, eller de som har visats Hans förebud, om de skulle bryta mot Allahs lag eller försvagas i deras tro. Men det har inte inkluderat Muhammad (fred vare med honom), som Allah har gjort stark i tron och som är immun mot att göra fel i ting som gäller religionen.

Denna vers refererar inte till honom personligen, utan etablerar snarare en grundregel gällande straff för alla troende som uppskattas av Allah.

Referens till denna bok: ’’The Miracles of the Quran’’

Författare: sheikh Muhammad Mitwalli Al-Sharawi

Översättning Islam-Svarar