|
Profeten Muhammad (fred vare med honom) bestämde sig för att lämna Mecka då ledarna i Mecka hade vidtagit åtgärder för att döda honom när han befann sig i sitt hem. Det var under året 622 e.Kr.
När det gäller valet att utvandra till Medina (då hette staden Yathrib (1)) så underlättades det valet bland annat genom 'Avtalet för Aqaba' som hade upprättats året tidigare, i samband med de årliga ritualerna för vallfärden. Avtalet ingicks av sjuttio män och två kvinnor från samfunden Khazraj och Aws i Medina. De hade accepterat Islam och ville inbjuda profeten att utvandra till Medina. Deras avsikt var, bortsett från att erkänna honom som profeten, den trovärdige och den bästa i uppförande i Mecka, att försöka få fred och säkerhet att råda mellan Khazraj och Aws. De krigade ofta med varandra och slaget vid But'ath hade brutit ner deras styrka fullständigt. De var i desperat behov av en ledare som var betrodd av båda samfunden och som kunde få fred i Medina. En del av avtalet var att beskydda profeten på det sätt som de skulle beskydda sina kvinnor och barn, om han eller de skulle attackeras av folket i Mecka.Bland folket i Medina fanns det ett litet samfund (tre stammar) av judar (2) som tillsammans med de arabiska samfunden utgjorde majoriteten av befolkningen. På grund av att krig utkämpades under flera generationer, uttömdes arabernas resurser och deras inflytande i Medina krympte. Judarna var handelsmän och många av dem brukade låna ut pengar mot en mycket hög ränta. De fortlöpande krigen fick deras ekonomi och personliga rikedom att öka. Det omedelbara resultatet av profetens utvandring till Medina var att det blev fred och det rådde enighet mellan samfunden Aws och Khazraj. Profeten som kände sig motiverad av den allmänna välbefinnandet hos Medinas innevånare, bestämde sig för att erbjuda sina tjänster till de övriga samfunden inklusive judarna. Han hade redan lagt grunden för relationerna mellan utvandrarna från Mecka (kända som Muhajirin) och folket i Medina (kända som Ansar, hjälparna). Avtalet mellan muslimer, icke-muslimska araber och judar i Medina skrevs ner och ratificerades av alla parter. Det har bevarats av historiker. Dokumentet talar om Muhammad (fred vare med honom) som profet och Guds Budbärare, men det är underförstått att judarna inte måste erkänna honom som det på grund av sin egen judiska religiösa övertygelse. Större delen av dokumentet lyder: - I Allahs Namn (3) (Den Ende Sanne Guden) den Nåderike, den Barmhärtige. Det här är ett dokument från Muhammad, profeten, som berör relationerna mellan de troende av Quraish (dvs utvandrarna från Mecka) och folket av Yathrib (dvs innevånarna i Medina) och de som har följt dem och enat sig med dem och strävar med dem. De bildar ett och samma samfund mot de övriga.
- Ingen troende ska kämpa emot en annan troendes skyddsling. Den som är rebellisk eller som försöker att sprida orättvisa, fientlighet eller upproriskhet bland de troende, då ska varje mans hand vara emot honom, även om han är son till en av dem. En troende ska inte döda en troende som hämnd för en otroende, inte heller ska han hjälpa en otroende emot en troende.
- De bland judarna som är med oss ska erhålla hjälp och ha jämlikhet, de ska inte skadas eller såras och ingen fiende ska hjälpas mot dem ... Inget enskilt fredsavtal kommer att upprättas när de troende kämpar för Allahs skull ... De troende ska hämnas det blod som har spillts av någon annan för Allahs skull ... Den som dödar en troende felaktigt utsätts för hämnd; alla de troende ska vara emot honom som en man och de är skyldiga att vidta åtgärder emot honom.
- Judarna ska bidra (med att betala krigskostnader) för de troende så länge som de befinner sig i krig med en gemensam fiende. Judarna från Banu Najjar, Banu al-Harith, Banu Sa'idah, Banu Jusham, Banu al-Aws, Banu Tha'labah, Jafnah och Banu al-Shutaybah har samma rättigheter och privilegier som judarna från Banu Aws.
- Judarna ska bibehålla sin egen religion och muslimerna sin. Lojalitet är beskydd mot förräderi. Nära vänner till judarna är som dem själva. Ingen av dem ska gå ut på en militär expedition förutom då tillåtelse har givits av Muhammad, men han ska inte förhindras från att ta hämnd för en skada.
- Judarna är ansvariga för sina utgifter och de troende för sina. Var och en av dem ska hjälpa den andre, om de attackeras.
- Yathribs dal (Medina) ska vara helig och okränkbar för alla som ingår i detta Avtal. Främlingar, under beskydd, ska behandlas på samma sätt som deras beskyddare, men ingen främling ska tas under beskydd om inte medgivande har givits från hans stam ... Ingen kvinna ska tas under beskydd om inte hennes familj har givit sitt medgivande.
- De olikheter och dispyter som parterna av detta förbund har och som förblir olösta, ska hänföras till Allah och till Muhammad, Allahs Budbärare. Allah är Beskyddare för fromhet och godhet som innefattas i detta avtal. Varken Quraish eller deras allierade ska ges något beskydd.
- De som ingått detta avtal är bundna att hjälpa varandra mot alla attacker mot Yathrib. Om de kallas att upphöra med fientligheter och att sluta fred, så ska de göra det för att skapa fred; och om de framlägger ett liknande krav på muslimerna måste det genomföras, förutom när det gäller krig emot deras religion.
- Allah godkänner sanningen och den goda viljan av detta förbund. Detta förbund ska inte beskyddas orättvist eller brottligt. Den som går ut för att kämpa och den som stannar hemma skall vara säkra och trygga i den här staden såvida han inte har begått en orättvisa eller något brott ... Allah är Beskyddare av det goda och över de gudsfruktande människorna.''
Det är det första skrivna konstitutionen för en Stat som utfärdats i den mänskliga historien emanerades från Islams profet. Det antogs från det första året av Hijrah (622 e.Kr.). Avtalet stipulerade stadens ställning i Medina, som tillät ett brett självstyre till samfunden. Personlig rättvisa skulle överges. Statsöverhuvudet hade förmånsrätten att avgöra vem som skulle delta i en expedition, krig och fred var odelbart. Social försäkran skulle införas. Terminologi: - Namnet Yathrib ändrades till Medinat-un-Nabai, vilket betyder 'Profetens stad' inte lång tid efter att han hade utvandrat dit. Användandet av endast det första ordet i stadens namn (dvs Medinah) blev senare populärt.
- Historien berättar inte mycket om när den första judiska utvandringen norrifrån till Yathrib (Medina) började då deras antal förblev litet under deras vistelse där. De främsta orsakerna till att de slog sig ner i Arabien var; det var relativt fridfullt och tryggt i norra Arabien där det fanns fruktträdgårdar och trädgårdar; den arabiska handelslinjen sammanband Jemen, Arabien, Syrien och Irak; det fanns spänningar mellan romarna och perserna i det Heliga Landet, som berodde på krig. En del av de lärda bland de kristna och judarna hade också flyttat till detta område på grund av deras övertygelse att framträdandet av den siste av Guds profeter var nära, och som hade förutspåtts att ske i detta område. Bahira, munken, och Salman, persern, var några av de människor som flyttade intill karavanlinjen eller i närheten av den. Salman fick veta genom kristna lärda:
''Han kommer att skickas med Abrahams religion och kommer att framträda i Arabien där han kommer att utvandra från sitt hem till en plats mellan två lava områden, i ett land av palmer. Hans tecken iögonfallande: han kommer att äta av en gåva men inte om den ges som allmosa och mellan hans skulderblad finns tecknet för profetskapets sigill.'' Yathrib var den enda staden som passade den beskrivningen. Salman (må Allah vara nöjd med honom) föddes i en Zarathustra familj i Isfahan, Persien. Han blev kristen när han var en ung pojke och reste till Syrien för att söka efter sanningen om Gud och han umgicks med biskopen av Mosul och efter biskopens död med flera andra lärda kristna. Under en av sina resor till bukten i 'Aqaba, norr om Röda Havet, såldes han som slav till en jude, av en av hans karavan ledare. Salman (må Allah vara nöjd med honom) såldes sedan igen till en jude från Banu Quriazah i Yathrib strax före profeten Muhammads utvandring. Efter bekräftelsen på dessa tre tecken, accepterade Salman (må Allah vara nöjd med honom) Islam och på grund av sin uppriktighet och hängivenhet till Islam, accepterades han av profeten 'som en i hans hushåll'. Det var tack vare hans råd som ett dike byggdes runt Medina. Diket (i slaget vid Ahzab också känt som 'slaget vid Diket') togs armén från Mecka med överraskning och de och deras förbundna (araber och judar) kunde inte fullfölja sin plan att svepa bort Islam och muslimer från Medina. (3) Allah: Allah är namnet på arabiska för Den Ende Guden, Skaparen och Upprätthållaren av universum. Det används av arabisktalande kristna och judar för Gud (Eloh-im på hebreiska, Allaha på arameiska, Jesus' (fred vare med honom) modersmål. Ordet Allah har ingen pluralform eller genus. Allah har ingen associerad eller partner, och Han avlar inte och har inte blivit avlad. Källa: http://www.jews-for-allah.org/ Översättning: Islam-Svarar |